107 efter ransakningens slut, i 10 till 12 års fängelse! Brefvet säger nemligen, att när en för groft brott anklagad och i det närmaste öfvertygad likväl nekar, skall K. M:ts yttrande inhemtas, om stackaren skall hållas på bekännelse i fängelse, spinnhus eller tukthus. Medan riksdagen sålunda för sin del beslutit afskaffa den tortyr, som under pågående ransakning, således för en kort tid, kan af underdomaren användas, har samma riksdag beslutit behålla detta andra slag af tortyr, som högsta domstolen kan underkasta en oskyldigt anklagad för hela hans återstående lifstid! Hvilken konseqvens och, framför allt, hvilken humanitet hos dessa hrr lagstiftare.» Man kan också notera, att tidningen Fäderneslandet i samband med tillkännagivandet av det nyliberala partiets program inför den kommande riksdagen uttryckte sin glädje och tillfredsställelse över programmets innehåll, som bland annat innehöll en punkt om att man skulle verka för ett upphävande av det kungl. brevet av den 22 mars 1803 angående brottslingars insättande på bekännelse. Även Östgöta Correspondenten noterade med tillfredsställelse den 21 oktober 1868 Naumanns artikel ombekännelsefångarna.^® Man kan fråga sig, hur det komsig, att frågan om institutet »insättande på bekännelse» icke uppmärksammades mer under såväl 1800-talets förra hälft som under 1850- och 60-talen. Säkerligen fanns det flera bidragande orsaker härtill: dels voro dessa bekännelsefångar ett fåtal i förhållande till det totala antalet fångar i landet, dels försvunno de väl bland alla andra kategorier fångar, framför allt de försvarslösa, beträffande vilka man också kunde ställa frågan om de voro utsatta för det rätta behandlingssättet, och dels såg man väl detta »insättande på bekännelse» som en naturlig konsekvens av tillämpningen av den legala bevisprövningen. När sedan den nyare tidens liberalistiska idéer började genomsyra samhället och man lät sig påverkas av de nya ideologiska strömningarna ute i Europa och de utländska rättssystemens uppbyggnad, framför allt det franska, var det dags att övergå från legal till fri bevisprövning och därmed i praxis utmönstra även institutet »insättande på bekännelse». I och med den 1868 företagna lagändringen av RB 17: 37, sista momentet, ansåg man tydligen, att institutet »insättande på bekännelse» hade spelat ut sin roll. Vid denna tid förknippade man tydligen detta »insättande på bekännelse» helt med bestämmelserna om användandet av svårare fängelse vid rannsakningen och med tortyr för att frampressa en bekännelse. Året därpå, 1869, frigavs nämligen den siste bekännelsefången från Långholmen utan att det kungl. brevet från 1803 blivit upphävt. Av ett visst intresse i detta sammanhang är den kommentar till lagändringen 1868, varigenom användandet av svårare fängelse i samband med Nr 84, Bihang.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=