106 försvarslösa. Fröman tog alltså i detta fall upp samma lösningsförslag som Bovin i andra kammaren. JO Fröman ansåg, att bestämmelserna om »insättande på bekännelse» voro en »mörk punkt i vår lagstiftning», som borde försvinna, i synnerhet som lagutskottet tillstyrkt upphävandet av sista momentet av RB 17: 37. Även den två år tidigare avgångne justitiekanslern, N. S. von Koch, uttalade sig för ett avskaffande av institutet »insättande på bekännelse». Han framförde bland annat den förmodan, att av de bekännelsefångar, som tidigare bekänt och blivit avrättade, säkerligen funnits sådana, som hellre hade bekänt och gått i döden än att sitta i åratal i en fängelsecell. För lagutskottets utlåtande talade bland annat dess ordförande, landshövdingen greve E. Sparre, vilken ansåg, att de statistiska uppgifter, som JOlämnat, talade för behållandet av institutet »insättande på bekännelse». Dock var han medveten om att den gällande bevisningsteorien icke var tillfredsställande. Med röstsiffrorna 42—25 föll emellertid Bovins motion i första kammaren, och lagutskottets ståndpunkt segrade. Däremot bifölls även i första kammaren utskottets hemställan om att sista momentet i RB 17: 37 om användandet av svårare fängelse skulle upphävas. Den 12 september 1868 utfärdades så det kungl. brevet, varigenom det nämnda sista momentet i RB 17: 37 upphävdes. Vid riksdagen 1869 väcktes ånyo en motion i andra kammaren om upphävande av bestämmelserna i det kungl. brevet av den 22 mars 1803 om anklagades insättande på bekännelse.^^ Motionären, den skånske hemmansägaren A. Nilsson, ansåg, att brevet med dess bestämmelse om tortyr stred mot 16 § Regeringsformen. Som synes tog han alltså upp ett av de argument, som Schmidt och Naumann tidigare framfört. — Motionen i fråga blev emellertid icke behandlad. Riksdagsdebatten om institutet »insättande på bekännelse» uppmärksammades av dagspressen och tidningen Fäderneslandet omnämnde med gillande på tidningens första sida den 29 februari 1868 häradshövding Bovins motion i riksdagen om upphävandet av det kungl. brevet av den 22 mars 1803. Samma tidning innehöll den 22 juli 1868 en artikel, vari riksdagens beslut att hemställa om upphävandet av sista momentet i RB 17: 37 välkomnades, medan man om riksdagens ställningstagande till institutet »insättande på bekännelse» sade: »Deremot har riksdagen låtit qvarstå en annan dylik, men ännu värre skamfläck, nemligen detta kongliga bref af 22 Mars 1803, som ej i laga ordning tillkommit och derföre icke borde af domstolarne tillämpas, och som haft till följd att anklagade, men icke förvunne, och sannolikt ofta alldeles oskyldiga personer hållits, ‘3 SFS 66/1868. *■' AK, motion 280.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=