104 livstidsfängelse, varifrån den tilltalade vanligtvis benådades efter tio års välförhållande. Då det fängslade i 10—12 år, vore en dylik fängelsevistelse i sysslolöshet icke mindre kännbar än ett förkortat livstidsstraff. Bland reservanterna märktes förutom ovannämnda häradshövding Bovin och hovrättsassessorn H. G. von Gegerfelt, J. Å. Lemchen, även han sedermera president i Göta hovrätt, P. A. Bergström, sedermera statsråd och landshövding, häradshövding B. W. Hessle samt herrar De Laval, Rosenberg och Bälter Sven Ersson. Av dessa reservanter tillhörde blott von Gegerfelt riksdagens första kammare, övriga utskottsmedlemmar från första kammaren gingo på lagutskottets linje. Av andra kammarens utskottsledamöter gingo däremot alla utom två på reservantens linje. Av dessa två var det emellertid blott en, som deltog i röstningen, för den andre röstade suppleanten De Laval. När frågan togs upp till behandling i riksdagens andra kammare den 2 mars och i dess första kammare den 6 mars, uppträdde i andra kammaren motionären, häradshövding Bovin, och försvarade sin ståndpunkt och von Gegerfelts reservation. Han erinrade om att lagen innehöll bestämmelser omatt ingen finge pinas eller tvingas till bekännelse. »Men under den period, då lagar stiftades utan medverkan af Rikets Ständer, utfärdades flera reskripter, som medgåfvo undantag derifrån; och 1803 års Kongl. Bref anses såsom en kodifiering af dessa spridda undantagsförfattningar — Gifvet är emellertid,» fortsatte Bovin, »att, omman icke skall med det obehagliga namnet tortyr benämna den åtgärd, som blifvit legaliserad i den del af berörda Kongl. Bref, jag afsett i min motion, den dock måste anses vara ett på sidan af lagen antaget sätt att förmå den anklagade till bekännelse». Han ifrågasatte det rättsenliga i detta »insättande på bekännelse». Visserligen kunde anföras somförsvar för »insättandet på bekännelse», att åtgärden en eller annan gång medfört åsyftad verkan, men huru skulle man bedöma dem, som icke erkänt trots långvarig fängelsevistelse. Skulle man antaga, att de hade varit skyldiga. Varför icke lika gärna oskyldiga, då man icke lyckats få fram någon bevisning? Man borde enligt Bovin följa regeln hellre låta några skyldiga gå fria än att en oskyldig blev straffad. Bovin tog så upp rekvisitet i 1803 års brev om samhällsfarligheten. I fråga härom menade han, att samhället kunde skydda sig mot samhällsvådliga personer genom tillämpning av Kungl. Maj:ts stadga 1846 angående de försvarslösa. Häradshövding P. Staaff gick på Bovins linje liksom häradshövding Hessle, vilken sistnämnde med logisk skärpa konstaterade, att när lagutskottet biföll motionen om ändring av RB 17:37, sista momentet, så förekom, att bekännelsefångar kunde hållas nu yrkade bifall till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=