102 där en kvinna, anklagad för mord, efter några dagars vistelse i fängelset avlagt bekännelse. Den avgörande kampen mot institutet »insättande på bekännelse» kom till stånd vid riksdagen 1868. Häradshövdingen Johan Anton Bovin, vilken för övrigt var ledamot i lagutskottet, väckte en motion vid 1868 års riksdag med yrkande om upphävande av kungl. brevet den 22 mars 1803 rörande fångars insättande på bekännelse.® Som skäl för sin motion anförde Bovin, att genom bestämmelserna i RB 17: 32 om lämnande åt framtiden av mål, där den anklagade icke var överbevisad, kunde en person komma att förbli i anklagelsetillstånd hela sin återstående livstid samt till följd därav sakna åtskilliga medborgerliga rättigheter. Då det verkade, som om man alltmera blev enig om denna lagbestämmelses olämplighet, så kunde man hoppas, att den skulle utgå ur den nya rättegångsordning, som man nu snart kunde förvänta sig. Detta stadgande i RB 17: 32 hade emellertid fått en icke önskvärd utsträckning genom det Kungl. brevet den 22 mars 1803 om »insättande på bekännelse», vilkets innehåll stred mot andan i gällande lagstiftning. Bestämmelsen i det kungl. brevet måste enligt Bovin avse ett tvingande till bekännelse, och bra mycket närma sig tortyren. Bovin anförde vidare lagkommittéens yttrande och framhöll, att om den bevisningsteori, som lagen gav uttryck åt, var oriktig eller ofullständig, så borde man ändra eller förbättra den, men man borde icke behandla dem som brottslingar, vilka enligt samma bevisningsteori icke voro överbevisade om brott, »ty är theorlen för vår bevisning rigtig, måste man antaga att den, som icke är öfverbevist, kan vara oskyldig, och bättre är att någre skyldige gå straffrie, än att en oskyldig straffas». Samtidigt väckte Bovin med samma motivering en motion om upphävandet av sista momentet i RB 17:37, d.v.s. bestämmelsen rörande domares rätt att använda svårare fängelse för att få sanningen i ljuset.^® Det var utan tvekan liberalismens anda, som genomsyrade Bovins båda motioner. Den förstnämnda motionen föranledde en livlig debatt i framför allt riksdagens första kammare.^^ Lagutskottet hade tidigare avstyrkt Bovins första men tillstyrkt hans andra motion.^- Lagutskottet anförde härvid som skäl för avstyrkandet respektive tillstyrkandet, att eftersomden dåvarande lagen icke tillät användandet av den s.k. »circumstantiela» bevisningen, d.v.s. fri bevisprövning, och då tidigare såväl lagkommittéen som lagberedningen, ehuru båda förordat den fria bevisprövningen, ansett att * AK, motion 261. AK, motion 262. ” FK prot. 6/3; AK prot. 2/3. Lagutskottets utlåtande nr 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=