100 Naumann underströk kraftigt, att man måste eftersträva att förverkliga principen, att intet straff skulle få utdömas, där fullständig bevisning saknades. Det skulle icke få förekomma några extraordinära strafformer, och var det fel på bevisteorien, så fick man söka reformera densamma, men man skulle akta sig för att överlämna straffandet åt domarens godtycke.^ Naumann ville emellertid icke, att de, som voro bundna vid ett grovt brott med mer än halvt bevis, d.v.s. i det närmaste överbevisade, men på grund av den tillämpade bevisningsteorien icke dömda, då det förelåg brist på fullt bevis, skulle få åtnjuta samma frihet som »statens laglydiga och goda medborgare».^ Staten var förpliktigad att vidtaga vissa säkerhetsmått gentemot dessa individer för att förekomma sannolika våldsgärningar. Vid valet av säkerhetsmedel skulle den synpunkten vara avgörande, vilken farorisk den åtalade och för brott misstänkte kunde anses utgöra för allmänna säkerheten. Naumann föreslog härvidlag under hänvisning till bruket på kontinenten polisuppsikt.^ Av intresse är Naumanns åsikt, att »insättandet på bekännelse» strider mot habeas-corpus-akten i 16 § Regeringsformen: »Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är . . .» Denna motsättning mellan institutet insättande på bekännelse och innehållet i § 16 Regeringsformen hade tidigare, som nämnts, framförts av Carl Schmidt i »Juridiskt Arkif» på 1830-talet och i Juridiska Föreningens tidskrift i början på 1850-talet. Denna Naumanns kritiska inställning till institutet »insättande på bekännelse» hade han ungefär samtidigt, som han publicerade sin artikel i sin tidskrift, givit uttryck åt i Högsta domstolen i samband med att domstolen handlade ett par mål, där de misstänkta och anklagade blevo insatta på bekännelse.® Som framgått av ovanstående referat av Naumanns artikel var Naumann icke lika radikal och gripen av de nya liberalistiska tankarna, som lagkommittéen och senare lagberedningen voro. I sitt förslag till kriminallag 1832 hade ju lagkommittéen starkt kritiserat icke blott användandet av tortyr eller svårare fängelse i formav »insättande på bekännelse» utan även tillämpningen i praxis av den legala bevisteorien. Hos Naumann fanns däremot den äldre synen på bekännelsefångarna kvar. Han kunde av allt att döma icke fria sig från den synen på de misstänkta och för » S. 635. * S. 635. * S. 635 f. « S. 639—649, 649—653.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=