Kap. 4. Instituten absolutio ab instantia och »insättande på bekännelse» i svensk rättsutveckling fr.o.m. 1860-talet t.o.m. tillkomsten av nuvarande rättegångsbalk. Avskaffandet i praxis av institutet »insättande på bekännelse» och i lag av institutet absolutio ab instantia På 1860-talet blevo instituten absolutio ab instantia och »insättande på bekännelse» åter föremål för hård kritik. Det var justitierådet Chr. Naumann, som tog upp dessa institut och då framför allt »insättandet på bekännelse» till kritisk granskning i sin Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning.* Visserligen kunde man icke peka på något direkt missbruk av detta institut, men för den skull fanns det ingen anledning att ha det kvar.^ Naumann vände sig mot alla former av tortyr, såväl under rannsakningen i formav svårare fängelse som efter fulländad rannsakning och avkunnad absolutio ab instantia medelst »insättande på bekännelse» utan all sysselsättning eller undantagsvis med skyldighet för fången att arbeta. »Vi vilja hafva den sanning upprätthållen», skrev Naumann i sin artikel »hvilken vår lag sjelf såsom regel uppställer (RB 17: 36), att en bekännelse, till hvilken man är pint, är ingen bekännelse». Naumann framhöll i samband härmed, att det var mer än ett halvt århundrade sedan tortyren avskaffades i Europas andra civiliserade länder, varför det icke kunde vara en överdriven fordran, att den svenska lagstiftningen äntligen höjdes till samma ståndpunkt. 1 Bd 1, 1864, s. 613—639. 2 S. 636.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=