IV. HUND OCH HUNDAHK Den indelning i hund, som enligt antagande ovan utgjort norm för den äldsta administrationen av folklanden, Södermanland och Närke, omnämnes ej i Svealagarna. I stället möter där en en indelning av landskapen i hitndnri. Detta landskapslagarnas hiindare framstår i lagarnas bestämmelser som ett territorium av betydande storlek, underindelat i hälfter, fjärdingar, åttingar och hamnor. På hundaret och dess underavdelningar fördela lagarna det medeltida samhällets huvudsakliga förvaltningsuppgifter, ledung och rättskipning. De ledungsbördor lagarna pålägga hundaret avser utrustning av ett antal skepp samt utgörande av skeppsvist, dvs. färdkosten under ledungstågen. Antalet ledungsskepp preciseras i UL till fyra och i VmL till två pr himdare medan uppgift om antalet saknas i SdmL.^ För det fall att skeppsvisten ej utgjordes uppställa samtliga Svealagar en högsta hot om40 mark, som i UL ålägges hundaret men i VmL och SdmL skeppslaget — såsom antydes av bötesbeloppets storlek sannolikt identiskt med UL:s blindare. Denna bot avtrappas för halvt hundare resp. skeppslag till 20 mark och för fjärdedels hundare resp. skeppslag till 10 mark. UL ensam har boten 5 mark för den händelse åttondels hundare sitter kvar med sin skeppsvist. Boten för en hamna är i samtliga lagar 3 mark.- I två av UL:s lagrum —Kk 2 pr och Kg 10:5 — förekommer vidare hundaresbegreppet i samband med den kyrkliga indelningen: lagen kontrasterar luindaeris kirkiu mot tolftae kirkiu vid bestämningen av prästbolsjordens storlek. Landskapslagarnas hundaresdistrikt framstå i lagbestämmelserna såsom inbördes identiska storheter med samma befolkningsunderlag; varje hundare har haft att uppställa samma antal skepp och hoten för försummade utgärder är densamma för varje hun-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=