no och nya pålagor; Gustav Vasa har icke tvekat att pålägga nya skyldigheter om rikets behov så krävde.- Till Forssells mening syns Schiick närmast ansluta sig.^ Om såsom vissa forskare sålunda antagit beloppen i 1500talstaxan icke utgjort annat än en uppräkning av beloppen i en medeltida längd för uttaxering av palliilösen i Linköpings stift, ligger det nära till hands att sammanställa den med förteckningen över palliilösen i ärkestiftet från 1343. Denna förteckning uppvisar en taxeringsskala med maximi- och minimibeloppen 48 resj). 12 öre, mot vilka belopp antagits ha svarat uttaxeringar till Viennetionde om 24 resp. 6 öre. Därest 1500-talstaxan ytterst återgått j)å uttaxeringar till Viennetionde och i själva verket ej utgjort annat än en uppräkning av beloppen i stiftets 5’'iennetiondelängd, bör 1500-talstaxans skala med spännvidden 80—8 öre sättas i relation till en Viennetiondeskala om 24—6 öre. Vill man anta alt det ftirelegat en korrelation mellan maximibeloppen i dessa båda skalor, erhålles följande jämförelsetal för taxeringarna: Taxan Viennctiondcn Orc 1'tsäde liister .Skörd läster öre Mark 10 80 24 20 120 9 72 18 108 04 10 90 8 7 1/2 00 18 15 90 84 7 50 14 0 1/2 13 78 52 72 0 48 12 10 00 5 40 12 48 4 32 8 3 1/2 42 28 30 0 3 24 5 30 2 1/2 20 0 4 24 10 2 2 12 8 1 Denna sammanställning är baserad på antagandet att 1500talstaxeringarna genomgående haft relationen 3 1 '3:1 till Viennetiondetaxeringarna och att följaktligen de senare motsvarat 3/10 av de förra; det är uppenbart att, om Viennetiondebeloppen i Linköpingslängden såsom fallet är i Uppsala- och Strängnäslängderna varit utförda i hela öretal, i vissa lägen en mindre avjämning av beloppen till hela eller halva markatal måste ha skett. Antedningen till att taxeringsskalorna på angivet sätt differera är givet-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=