damålet med söndagens firande är moralens förehållande och befrämjande genomGuds ord. Kyrkogång är därför nyttig då ”den bidrager att civilisera mänuiskor —de få tillfälle att communicera varandra sina kunskaper, humanité, snygghet och mildhet, därigenom sederna underhålles”. Som ett argument härför anför Neikter följande sats: ”Omvåra bondhustrur till exempel alltid skulle gå i samma kläder, som i ladugården, så skulle osnygghet och grovhet i karaktären taga överhanden”. Något sådant behöver nu inte ske, då den allmänna gudstjänsten hålles i gott skick i staten.®^ I enlighet med den syn på religionens samhällseffekt, .som Neikter här ger uttryck åt, ser han även prästernas främsta uppgift vara folkuppfostrarnas. De religiösa skälen är starka som opinionsbildande i staten, framhåller han. ”Präster äro ganska nyttige, ty utom dem skulle folket förfalla till högsta okunnighet”. De bör därför avlönas v'äl. Å andra sidan bör de av .samma skäl hållas under uppsikt, en uppsikt som också skall omfatta prästernas seder.®** Samma syn på ”statens religion” möter även i dissertationer under Neikters presidium. Även i dessa framhålles religionens fundamentala betydelse för staten. Härvid är att märka, att religionen ses endast i dess politiska betydelse och ej i högre grad i relation till någon konfessionellt bestämd kyrka. Vidare framhålles i dissertationerna även religionens betydelse för medborgarnas moral och sedlighet. Utan religion skulle stater ej kunna bestå. Ur statsnyttosynpunkten framträder religionen som basen för medborgarnas dygdiga och rättfärdiga handlande. Regeringsmakten bör därför tillse, att religionen hålles i gott skick. Den som ställer sig utanför all religion kan knappast sägas vara en god medborgare och kan därför straffas. Den allmänna religionsutövningen är således ur statens synpunkt nyttig och nödvändig, och utifrån denna utgångspunkt betonas lärares och prästers funktion som folkuppfostrare och vägledare i en samhällsnyttig religion och moral. Fullt utbildade finns dessa tankegångar även i Daniel Boethius akademiska undervisning. I en mängd avhandlingar behandlas hithörande problem. Framför allt kommer dock Boethius uppfattning till uttr)'ck i dennes Försök till en lärobok uti naturrätten 1799. I denna framhåller Boethius, att i den förening, som staten utgör, måste den enskilda individen anse moralitet och religion som sin högsta angelägenhet. Individens förnuftsbehov av moralitet och religion blir därför grundläggande både för staten och kyrkan. Inomstaten skall förnuftsbehovet av moralitet och religion obehindrat kunna tillfredsställas. Visserligen är varken religionen eller 83 Ibm s 100 ff. 84 Ibm. 85 Utförligast behandlas hithörande problem i Neikter-Soilander, De tolerantia diversarum religionum, 1788 passim. Respondenten K Soilander (1756—1809) hade inskrivits vid Uppsal.t univ 1775 och disputerat under J C Höjers presidium 1783. Denna avhandling har ur andra aspekter omnämnts av Annerstedt 3:2, 1914 s 290 samt Göransson 1964 s 92 not 80. Neikter-Kullberg, De necessitate cultus publici, 1796 passim. Respondenten O Kullberg, f 1769, hade inskrivits vid Uppsala univ 1788, blev sedermera bataljonspredikant. Om honom se Hellström 1951 s 549. 93
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=