för staten. Ännu tydligare framhålles detta samband i Neikters och Boethius undervisning vid Uppsala universitet under motsvarande tid. Hos dem gick också utvecklingen ännu ett steg i och med att de i sin undervisning framställde den för staten fundamentala religionen som statsreligion. Neikter hade ingående behandlat frågor rörande orsakerna till statsbildningen, samhällsfördraget och problem rörande de ”religiösa” aspekterna på staten och den jxjlitiska makten i denna. Härvid hade han klart awusat varje religiös motivering av statens uppkomst och maktens härstamning.^® Detta hindrar likväl ej, att även Neikter i sin underv isning starkt betonar religionens fundamentala betydelse för staten. Detta sker såväl i föreläsningar som i dissertationer ventilerade under hans presidium. Inflytande från Rousseau är i denna fråga uppenbart. Somliga påstår, framhåller Neikter i sina föreläsningar vid 1790-talets början, att ett land skulle kunna vara lycksaligt utan religion. Men det förhåller sig ej så. Moralen kan ej bibringas allmänheten utan religion. Om man tog bort övertygelsen om Gud och ett tillkommande liv, så skulle dygd ej kunna utövas. Dygden utövas ej för sin egen skull, utan är förankrad i religionen, övertygelsen om en Gud såsom vittne till ogärningar, straffare och belönare, ”uträttar mer än alla raisonnementer om dygden”. Dessutom vore det omöjligt att hålla rättegång för edens skull, om ej religionen funnes i staten. Edsavläggelse skulle då ej kunna ske. I anslutning till framför allt Rousseau framhåller därför också Neikter, att en stat har rätt att utan att kränka den enskildes samvetsfrihet göra sig av med och straffa t ex ateister, ”ej just för deras läras skull, om den ock flöte av övertygelse, utan därför, att samhället ej kunde hava bestånd . . Att staten befattar sig med religionen är ”bland de v iktigaste angelägenheter”, fortsätter Neikter. Religionen är förbunden med staten. ”Regeringen” skall sörja för, att religionen är förnuftig. Om allmänheten fick göra efter behag i denna fråga ”skulle den falla på många orimligheter”. Som en konsekv^ens härav följer, att en präst ej bör ”lära någon annan religion än den staten honom anförtrott, och om han finner sig ej kunna varda övertygad om dess sanning, får han avsäga sig sitt ämbete”. Detta gäller nu om religionens ställning och betydelse för staten i allmänhet. Längre fram i sina föreläsningar kommer Neikter in på frågan om den yttre gudsdyrkan i staten. Denna är enligt honom av utomordentligt stor betydelse, då människorna ”röras ej utan av saker som verka på \’åra yttre sinnen —Abstrakta idéer kunna med svårighet övertyga oss. men v'^ad vä se och finna genom de yttre sinnen, åstadkommer en kännbar övertygelse . . .” Denna yttre gudsdyrkan eller gudstjänst firas på söndagarna till hågkomst av världens skapelse ”varuti Gud även haft en politisk avsikt: vila är nödig efter 6 dagar”. Än80 Se ovan s 51 ff. 81 Collegium i Statistiquen. Enligt Herr Professoren Neikters Föreläsningar. Ähr 1793, s 19 ff, Westin 173, UUB. 82Ibm. 92
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=