betydelse för staten. Bägge styrkte denna.Denna filosofiska riktning hade spelat en betydande roll i frågan om synen på statens uppkomst och samhällsfördraget i den svenska akademiska undervisningen. När riktningen betonade sambandet mellan religion och moral betydde detta, att de idéer härom som uttryckts också av Rousseau, ytterligare förstärktes. Idéerna kan även i viss utsträckning sägas ha blivit allmängods. Sambandet mellan religion och moral hade naturligtvis framhållits i den akademiska undervisningen i Sverige tidigare under 1700-talet. Härvdd kunde man även åberopa Pufcndorf. V'ad som sker under århundradets sista årtionden är, att en förskjutning inträffar till förmån för sedlighet och moral. När religionen ses ur statens synpunkt, ses den alltmer i sin egenskap av grundval för moral och sedlighet. Staten kräver för sin existens, att dess medborgare handlar moraliskt riktigt. Hänid blir religionen av avgörande betydelse, ehuru på ett mer indirekt sätt, som grundvalen för medborgarnas moral. I denna mening kan man följaktligen fortfarande säga, att ingen stat kan existera utan religion. Dennas etiska betydelse för individerna blir av fundamental vikt och intresse för staten. Då denna förskjutning skedde inom universitetsundeivisningen, återspeglas i denna även den utveckling som visade sig i den allmänna religionsdebatten i landet. I regel tog man ej avstånd från religionen som sådan utan hävdade tvurtom, att den hade den största betydelse. Under 1790-talet utkom också i Sverige borgerliga eller medborgerliga katekeser, som med något olika utformning behandlade huvudtemat religion och stat. Skillnaderna mellan dessa katekeser låg i huvudsak däri, att somliga ej ansåg det nöd\'ändigt att förankra moralen i den positiva uppenbarade religionen utan utsöndrade sedeläran från denna. Detta gällde i synnerhet när religionens betydelse politiskt och borgerligt skulle fixeras. Andra åter betonade mer den uppenbarade kristna religionens betydelse som främjare av de dygder, som ledde till statens väl. I detta avseende ansågs den uppenbarade kristna religionen överträffa den naturliga religionen. Med denna uppfattning följde även en ny syn på lärares och prästers funktion i staten. Dessa uppfattades framför allt som folkuppfostrare och lärare i religion och moral. Såsom sådana kunde de betraktas som statsämbetsmän och ha en även politiskt vdktig uppgift att fylla.”® Tydligast kommer denna nya syn till uttryck i L P Munthes undervåsning våd Lunds univ'^ersitet och J F Neikters och D Boethius vid Uppsala universitet under 1700-talets två sista decennier, ehuru den uttrvckes också av andra. 74 Scgerstedt 1937 s 98 ff, 110 ff, 144 ff. 75 Om denna förskjutning se även Göransson 1964 s 90 ff. 76 Se härtill Rehnberg 1966 s 228 ff, som utförligt analyserar ett flertal borgerliga katekeser och insätter dessa i deras religionspolitiska sammanhang. 77 Dessa är de akademiska lärares undervisning, som utförligast och tydligast visar denna förskjutning. Naturligtvis finns även flera andra exempel härpå. Så ventilerades t ex vid Lunds univ'ersitet 1791 en dissertation under Jöns Sommars presidium med titeln De vi athcismi et superstitionis in rempublicam. J Sommar (1769— 90
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=