staten, har präster tillsatts att v^aka över folket och göra dem till både goda kristna och trogna undersåtar. I polemik mot ett alltför starkt betonande av sedeläran och dygden framhåller Risell också i detta sammanhang, att visserligen kan sedeläran undervisa människorna i utöv^ande av dygder och att undfly lasterna, varför den också är nyttig för samhället. Men det är den uppenbarade religionen, som här har den största betydelse och därför leder till såväl timlig välfärd i staten somevig lycksalighet för individen. I Risells undervisning på 1760-talet framhålles starkt religionens nyttighetsaspekt men avspeglar sig också en begynnande brytning mellan en äldre syn på religionens betydelse för staten och ett alltmer tilltagande tänkesätt om sedlighet och dygd som grundläggande för staten. En förskjutning kom därvid att äga rumpå så sätt, att religionen framställdes somgrundvalen för sedlighet och moral och därmed för staten. Religionen tenderade därmed att få en mer indirekt betydelse för staten. I första hand sågs den som grundvalen för sedligheten, vilken i sin tur var av gmndläggande karaktär för staten.®^ Både nyttighetsaspekten och denna begynnande förskjutning i fråga om på v'ad sätt religionen kunde sägas vara statens grundval kommer klart till uttryck i några dissertationer under presidiumav' historiarum och moraliumprofessorn vid Åbo universitet Johan Bilmark. Denne hade 1755 blivit adjunkt vid filosofiska fakulteten och 1763 efterträtt Algot Scarin. Under 1760-talet och början av 1770-talet hade han sin produktivaste period. Ifrågavarande dissertationer härstammar också från denna tid.^® I en avhandling 1773 upptages till specialbehandling den evangelisk-lutherska religionens ”usus politicus”, ett uttryck, som bjärt belyser upplysningstidens nyttighetsbetonade aspekt på religionens funktion i staten.®"^ Utgångspunkten i dissertationen är, att när människor ingår överenskommelser med varandra, hänger dessa förbindelsers hållfasthet på religionen. Följaktligen gäller detta samband mellan religion och överenskommelser också de förbindelser, som träffas mellan överhet och undersåtar vid statsbildningen. Religionen är således en stats föreningsband och hopfogning, ”coagulum & compages”.®® Detta gäller om religionen i allmänhet men i synnerhet om den rena, sanna 54 Hr professor Risels Collegium 1767. Höst T, s 56 ff, W 465, UUB, Herr Professor Risells Priv. Collegium in Jus Publicum, Engeström B. X. 1, 12., KB, Collegium Riselianum Anno 1770, s 39 f, Nordin 1320, UUB, Privata Föreläsningar af Professor Risell, s 62, B 391, UUB. 55 Om denna förskjutning se nedan s 88 ff. 56 Om Johan Bilmark (1728—1801) vars hela akademiska verksamhet var förlagd till Åbo univ, se Schybergson 1891 s 80 ff. Rein 1908 s 200 f. Det kan nämnas, att Bilmark presiderade för inte mindre än 232 dissertationer. 57 Bilmark-Poppius, De usu religionis evangelico-lutheranae politico, 1773. Respondenten H M Poppius (1751 —1780) blev sedermera pastor vid Åbo läns infanteriregemente. Akiander 2, 1869 s 153. 58 Bilmark-Poppius 1773 § 1 s 2. 84
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=