statsändamålet under inga omständigheter får sammanblandas med religionens ändamål. Statsändamålet är ej religiöst."*^ Detta starka betonande av nödvändigheten av att skilja mellan religion och stat vad beträffar dessas ändamål leder också till direkta varningar för ett oreflekterat anammande av doktrinen omreligionen som vinculumreipublicae. Redan i en dissertation ventilerad 1742 framhålles, att samhällsnyttoeffekten i denna doktrin ej får undanskymma religionens ändamål. Denna synpunkt kommer fram i Andreas Knös beryktade av^handling De principiis et nexu religionis naturalis et revelatae 1742 under Ihres presidium.*^® I slutet av avhandlingen kommer Knös in på frågan om religion och stat. Sedan han visat, att människorna för sin eviga salighets skull är ”obligerade” till gudsdyrkan, formuleras även tanken, att denna förpliktelse också stundom demonstrerats utifrån helt andra utgångspunkter. Somliga menar, fortsätter Knös, att eftersom statsrätten visar, att religionen bevarar och stärker staten, och eftersom människan som medborgare i denna är förpliktad att befrämja allt som gagnar statens lycka och lugn, så är hon följaktligen också utifrån denna utgångspunkt bedömd ”obligerad” till religion och gudsdyrkan.^" Om detta argument framhåller Knös, att visserligen förhåller det sig så, att religionen är förknippad med statens säkerhet och lycka och på ett för\'ånansvärt sätt befrämjar dennas ändamåH®, men själva grunden för gudsdyrkan är ej att hämta ur religionens samhällsnyttiga effekt eller ur statsändamålet. Den står att finna i människornas förhållande till Gud. Som redan påpekats understr^kes denna tanke i mer eller mindre grad. Likväl fasthålles i samtliga avhandlingar, sedan denna reservation gjorts, att religionen sett ur statens synpunkt har den största effekt. Där religionen blomstrar, styrker detta staten, sammanbinder medborgarna sinsemellan och stärker bandet mellan överhet och undersåtar. Detta gäller både den naturliga religionen och i synnerhet den ”rätta och sanna kristna religionen”.®® 45 Se t ex Ihre-Mozelius, De malo indifferentismi religionem in republica, 1751 § 2 s 3, Ihre-Alnander, De officio clcrici politico 1, 1752 § 2 s 10, Ihre-Carleson, Qua principia theoretica in praxi politicis non sufficere, demonstratio, 1764 § 11 s 11. 46 Teologiska fakulteten sökte inhibera disputationen på grund av dess uttalanden om sambandet mellan naturlig och uppenbarad religion enligt wolffianismens demonstartionsmetod. Om denna strid se Anncrstcdt 3: 1, 1913 s 184 ff, Wijkmark 1915 s 13 f, Dellncr 1, 1930 s 167 ff, 250 ff, 255 ff, Josefson 1937 s 18 ff. Grape 1, 1949 s 54 f, Segerstedt 1971 s 110 ff, Frängsmyr 1972 s 156 ff, samt ovan s 15. 47 ”Alil obligationem hominum ad religionem demonstraturi, sumunt id, quod in Politica ostenditur, religionem conservare & confirmare societates, homines autem, quatenus sunt membra societatis, obligari ad ea, quae promovent salutem & tranquillitatem reipublicae, & per consequens obligari illos ad religionem”. Ihre-Knös 1742 § 31 s 55. 48 Här anföres verk av Grotius, Pufendorf, C ^'olff och Schubert. Frängsmyr 1972 s 156 ff har ingående redogjort för det wolffianska inflytandet i denna avhandling. 49Ibm. 50Förutom redan anförda avhandlingar under Ihres presidium se även Ihre-Stafhell, Comparans damna atheisml et superstitlonls in republica, 1750 § 18 s 37, Ihre82
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=