Samma klara åtskillnad mellan religionens primära och sekundära ändamål möter även i avhandlingar ventilerade under presidium av Upmarcks efterträdare som professor skytteanus Johan Hermansson. De flesta av här aktuella avhandlingar ventilerades på 1720-talet, då frågor rörande religionens ställning i staten starkare hade aktualiserats genom den frambrytande pietismen och diskussionen om kyrkostyrelsen överhuvud. Också i dessa dissertationer ses religionen ur statsnyttosynpunkt .som vinculum reipublicae, men .samtidigt betonas, att religionens primära syfte är ett annat än att stödja och upprätthålla stater.26 I dissertationerna under Hermanssons presidium möter äv'en den allt mer betonade tanken, att vnsserligen kunde den naturliga religionen sägas vara vinculum reipublicae, men detta gällde i synnerhet om den "rätta religionen”, d V s den sanna evangeliska kristna.2^ Vid Lunds universitet behandlades doktrinen under motsv^arande tid av Hermanssons efterträdare på den pufendorfska professuren under perioden 1717— 1743 Arvid Moller. LUförligast möter den i en dissertation ventilerad 1726.28 posse finem religionis, a fine civitatis distinctum, quatenus civitates cum ipso generis humani ortu, non habuerunt originem, sed illo aucto exstiterunt. Verum est interim, religionem civilis societatis, vinculum bene dici, plurimumque conferre etiam ad civilem beatitudinem obtinendam”. Ibm § 4 s 6. Se även Törner-Rydman, De necessitate cultus Dei externa, 1730 § 5 s 12 f. 26 ”Hinc est, quod religio, & quidem non immerito, a Politicis prudentioribus appellatur, vinculum & coagulum societatis, basis & anima rcip., justitiae firmamentum, fundamentum omnis dominationis, & similiter . . . Verum, etsi tam necessariam, tamque utilem esse religionem in Rep. assentiamur; credendum tamen non est, eorum nos probare, sententiam qui existimant illam hominum opus esse & Politicorum inventum, quo subditi facilius regi, &; in obsequio retineri possint. Etenim religio per se ad finem civitatis procurandum non est instituta, quippe quae multo est antiquior.” Hermansson-Kammecker, De seditionibus religionis praetextu motis 1, 1720 s 3. Dissertationen är författad av respondenten Martin Kammecker (1698— 1757). Denne hade inskrivits vid Uppsala univ 1709, fil mag 1722, adjunkt vid fil fak 1729. Han föreläste därvid över statsläran. 1 samband med sin undervisning författade han 1731 det stora kollegiet Sveriges statsskick, som enligt planen skulle omfatta 27 kap, men som aldrig kom över det 18:e kap. Kap 23 skulle behandlat ecclesiastikstyrelsen. En mängd avskrifter av detta kollegium finns. Se t ex J 128 o 130, LiSB. 1732 blev han teol adjunkt och 1745 superintendent på Gotland. Om honom se Annerstedt 3:2, 1914 s 357 ff. Askmark 1949 s 118 f, Normann 1952 s 255 f samt nedan. Del 2 av ovan anförda avhandling ventilerades under presidium av J Steuchius 1722. Se även Hermansson-Falkengren, De atheo insociabili demonstratio, 1722 tes 1 s 1, Hermansson-Ljungfelt, De florentis reipublicae signis, 1723 kap 2 § 2 s 29 f, Hermansson-Runberg, De conjunctione principatus et sacerdotii in una persona 2, 1725 kap 2 sekt 1 § 2 s 53 f. Del ett hade ventilerats samma år under presidium av Lars .Arrhenius. Hermansson-Stenius, De cura sacrorum civili, 1731 § 3 s 4 f. 27 Hermansson-Ljungfelt 1723 kap 2 § 2 s 30, Hermansson-Runberg 1725 § 2 s 53 f, Hermansson-Stenius 1731 § 2 s 24. 28 Moller-Billing, De unitate religionis in republica tuenda, 1726. Respondenten J Billing (1697—1764) hade inskrivits vid Lunds univ 1714, mag 1726, prvd 1730, sedermera kh i Näsum, Lunds stift. Billing står som författare till avhandlingen. Om honom se Cavallin 5, 1858 s 331, Sjöström 1897 s 137. 7
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=