Från och med frihetstiden blir annars den vanligaste lösningen den, att Gud framställdes som den yttersta orsaken till all majestas, ehuru dennas uppkomst var att söka i människornas frivålliga överenskommelser och fördrag. En förskjutning sker vidare på så sätt, att istället för tanken på Gud som den yttersta orsaken, säges ”Guds försyn” vara med även vid statsbildningen och när överheten får sin majestas. Vagt formulerad allmän försynstro får utgöra svaret på den politiska maktens bibliska legitimering. Utifrån bådadera tankegångarna kan den gamla frågan, huruvida överheten fått sin majestas medelbart eller omedelbart av Gud, avvisas som ofruktbar. Den förra linjen företrädes i dissertationer under presidium av A Moller. I en avhandling ventilerad 1724 säges, att ehuru överheten fått sin majestas genom fördrag. Gud likväl är yttersta orsaken till all majestas. Själva frågeställningen om medelbar och omedelbar majestas avvisas såsom fåfäng. Detta avvisande låg även helt i linje med de åsikter, som uttryckts av den kungliga kommissionen föregående år. Att Gud i enlighet med Romarbrevet 13: 1 är den första orsaken till allt också i staten utesluter inte, framhålles i denna avhandling, att mänskliga överenskommelser och fördrag är den andra orsaken till imperium. Ursprunget till majestas är att söka i statsfördraget, ehuru Gud är den första och yttersta orsaken till all makt överhuvud. Att fråga ommajestas är medelbart eller omedelbart av' Gud däremot, är en ofruktbar frågeställning.®'^ När man anslöt sig till tanken på Gud som yttersta orsaken eller till tanken på Guds försyn för att bibliskt legitimera överhetens makt och på så sätt söka förena en fördragsrättslig statsuppfattning med en mer religiöst präglad, skedde detta ofta i anslutning till att man nämnde och kritiserade den ryktbara avhandlingen under juristprofessorn Carl Lundius presidium 1689, De origine majestatis civilis. Lundius avsikt var att bevisa, att statsmaktens ursprung var att finna hos Gud allena.®® I detta sammanhang kunde man avvisa hela frågeställningen om omedelbar eller medelbar majestas. Denna inställning uttryckes på ett pregnant sätt i Nehrman-Ehrenstråles undervisning. I sina föreläsningar över det svenska jus publicum tar Nehrman direkt avstånd från tanken att överheten skulle få sin majestas omedelbart av Gud. I detta sammanhang nämner han även den ryktbara striden mellan Thomasius och den danske teologeii Masius i denna fråga samt även Castovius disputation i Uppsala 1691.®^ Att påstå att överheten fått sin majestas direkt av 67 Moller-Tcrnander, De majestate 1, 1724 § 4 s 9 ff, som till stor del bygger på G S Treuers (1683—1743) kommenterade utgåva av Pufendorfs De officio hominis et civis. Treuer utnämndes 1714 till prof i moral i Helmstedt och 1734 till prof i moral och politik i Göttingen. ADB 38, 1894 s 582 f. 68 Om denna dissertation se Annerstedt 2: 1, 1908 s 287 samt senast Sandblad 1967 s 74 ff. 69 Om striden mellan Thomasius och Masius se Lagerroth 1915 s 288 f, Normann 1948 s 107. Striden är kommenterad av Thomasius själv i dennes Institutlonum jurisprudentiae divinae, 1702 bok 3 kap 6 § 66 ff s 565 ff. Om Castovius se Annerstedt 2: 1, 1908 s 288 f, Nelson i SBL 7, 1927 s 669 ff, Lagerroth 1915 s 227, Normann 1948 s 90. 5 — Sial, religion, kyrka 65
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=