Flera exempel härpå kan lämnas. I några dissertationer ventilerade på 1690-talet under presidiumav den ovan nämnde Lundersten behandlas frågan om medelbar och omedelbar majestas. I avhandlingarna hävdas, att Gud själv är ”causa primaria” till överheten, medan folket däremot är ”causa secundaria”. Folket väljer öv-erhet och uppdrar majestas åt särskilda personer. Den fördragsrättsliga uppfattningen förenas således i dessa dissertationer med tanken på Gud som den yttersta orsaken, ”causa primaria”, till majestas överhuv'ud. Denna syn kom, som framställningen nedan skall visa, att vara ett ofta förekommande lösningsförslag på den uppkomna konflikten. Vid sidan omdetta lösningsförsök återfinnes likväl i föreliggande dissertationer de mer teokratiskt laddade termerna om överheten som ”minister Dei” eller ”vicarius Dei”.^® Även i avhandlingar under Upmarck-Rosenadlers presidium berörs frågan om medelbar eller omedelbar majestas. Trots den naturrättsliga prägel dessa dissertationer bar framhålles i en, ventilerad 1703, att imperium kallas ”summum”, emedan den ej erkänner någon annan överhet över sig och endast är beroende av Gud. Överhetspersoner säges därför i anslutning till Pufendorfs De jure naturae et gentium och till Boeclers Grotiuskommentar vara ”Dei vices in terris”.^^ I en senare avhandling anföres, att majestas har ett gudomligt ursprung, överheten är därför ”divinitus institutus”.^*^ Något försök till sammanjämkning mellan en nyare fördragsrättslig och en äldre mer teokratiskt präglad syn finns ej i dessa avhandlingar. Oförmedlade förekommer de skilda uppfattningarna parallellt. I och med enväldets fall och frihetstidens inträde blev möjligheterna större att kritiskt granska frågan huruvida majestas var medelbart eller omedelbart av Gud och i detta sammanhang mer principiellt ge uttryck för uppfattningen om på vad sätt den politiska makten borde bibliskt legitimeras. I några dissertationer under presidium av Johan Hermansson behandlas detta problem mer ingående. Också i dessa dissertationer återfinnes uttrycken, att öv’erheten är förordnad av Gud. Majestas kommer således från Gud, men det har skett ”mediante populo” genom fördrag. Följaktligen förekommer även uttrycken, att överhetens makt är dels från Gud, dels från människor, ”aut a Deo, aut ab hominibus”. Att överheten har uppsikt och vård t ex över kyrkan sig anförtrodd av' Gud stödes med citat från KL 1686 kap 10 § 1, där uttrycket, att överhetens uppsikt, vård och försvar över kyrkan och församlingen ”av Gud oss anförtrott är” återfinnes. För att närmre klarlägga förhållandet mellan Romarbrevets utsagor om att det ej finns någon överhet, som ej är av Gud, och den fördragsrättsliga uppfattningen, som för övrigt häv^das i dessa dissertatio56 Lundersten-Hoffling, De magistratu, 1691 kap 1 § 2, § 5, § 20, Lundersten-Haldin, De complemento societatis, 1694 tes 6. 57 Upmarck-Norman, De fundamento imperiorum, 1703 s 5 ff. Om dessa termer hos Pufendorf och i Boeclers arbete In Hugo Grotä ius belli et pacis . .. commentatio, 1663 se Normann 1948 s 118 f. 58 Upmarck-Planting, De cura magistratus circa sacra, 1708 s 2 f. Om denna avhandling se nedan. 62
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=