Utförligare behandlar Tengvalls efterträdare L P Munthe frågan om statsuppfattningarna. Munthe innehade professuren i naturrätt åren 1785—1807. I sin tidigare undeivisning var han starkt influerad av moral-sensefilosofin med Hutcheson, Home och ferguson som främsta namn. Till vissa delar kan under detta tidigare skede också spåras ett inflytande från Rousseau. Under senare delen av sin \erksamhetstid kom han under allt starkare influens av Kants filosofiska åskådning.^^ Frågan om statens uppkomst och samhällsfördragets konstruktion behandlas utförligt a\' Munthe i hans föreläsningar över jus naturae, jus publicum universale och ”politica’'.^® Beträffande delfrågan om ”causa impulsiva” avvisar Munthe liksom så många andra inom den akademiska unden isningen den från Aristoteles härstammande uppfattningen, att en ”instinctus socialitatis” skulle v^arit drivkraften. Det är en sak att leva ”socialiter”, en annan att leva i en stat. I anslutning till Fergvisons arbete An Essay on the History of Civil Society, vars både tyska och sv’enska upplaga nämnes, framhåller Munthe, att stater uppkommit så småningom, i äldre tider på ett våldsamt sätt. I denna stegvis tänkta utveckling överensstämmer således Munthe med Neikter. Däremot skiljer han sig från moral-senseskolan och Neikter däri, att han menar människorna vara förpliktade att ingå i samhällen. De olägenheter, som är förknippade med ”status naturalis”, framtvingar statsbildningar, och människorna är ”obligerade” att ingå i dessa. Den närmaste anledningen till att stater bildas anser Munthe vara å ena sidan regeringslystnad och å andra sidan fruktan. I enlighet med moralsensefilosofin anser han likväl, att detta är frågor, som med säkerhet ej kan avgöras, ”då documenta historica felar”. Ändamålet med själva statsbildningen är att uppnå gemensam säkerhet och bekvämlighet. I detta sammanhang tar Munthe till diskussion äv en upp Schmaltz kritik a\^ statsändamålet som innefattande även ”felicitas externa”. Denna tanke var, som ov^an vdsats, tämligen v'anlig även i sv^ensk akademisk undervisning. Munthe ansluter sig till denna tradition att också ”felicitas externa” innefattas i statsändamålet, ehuru den yttre lycksaligheten lik\'äl endast är det fjärmare ändamål, somföljer av den gemensamma säkerheten.Statsändamålet sammanfattas även av^ Munthe i den rekommer begreppet ”den allmänna viljan”. Se för detta Tengvall, Tvistemålslagfarenheten utur Sweriges Rikes Lag och Stadgar utdragen och författad, 1802 s 2 f. 45 Om L P Munthe (1752—1807) se utförligast Segerstedt 1937 s 147 ff, Rehnberg 1966 s 382, 427, Åkesson 1969 s 47, Gierow 1971 s 344 ff. 46 Förutom de föreläsningskollegier efter Munthes föreläsningar i LUB och i GUB Segerstedt utnyttjat, har detta källmaterial här utökats med ett flertal föreläsningsanteckningar i VöSB. Om de av Segerstedt använda kollegierna se Segerstedt 1937 s 446. 47 Kritiken av Schmaltz möter endast i de senare anteckningarna efter Munthes undervisning. Vad Munthe framför allt reagerar mot är Schmaltz tendens att tala om statsändamålet på ett sådant sätt, att individens rätt undantränges. Individens yttre lycksalighet och lycka är visserligen underordnat statsändamålet och det gemensamma bästa, men får ej helt glömmas bort. Theodor Schmalts (1760—1831) blev^ 1785 privatdocent i Göttingen, 1788 professor i rätt i Königsberg, 1801 kansler för universitetet där och sedermera professor i juridik i Berlin. Politiskt var han 58
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=