utöva den förenade makten eller högsta makten, ”majestas”, kallas överhet, utövningen regering, och samhällets ledamöter i relation till överheten undersåtar.38 Egendomsrätten spelar således för Boethius en central roll i hans statsuppfattning, och häri finns en överensstämmelse också med Neikter. Medan den senare stannar härvid finns i Boethius senare lärobok från 1799 samhällsfördraget utbyggt på ett starkare sätt och nu också i nära anknytning till Fichtes syn härpå i dennes Grundlage des Naturrechts, del två 1797. Fichte företräder i detta arbete ett stegvds tänkt statsfördrag, bestående av ett egendomsfördrag, ett skyddsfördrag och ett föreningsfördrag.^^ Liksom Fichte utgår också Boethius^® i sin senare lärobok från egendomsrätten och egendomsfördraget, när han behandlar frågan om statsfördraget och dess uppbyggnad. Det första momentet i statsfördraget är enligt Boethius egendomsfördraget. Genom detta garanteras erkännandet av andras egendom. Gränserna för detta egendomsfördrag utstakas i civillagen. Detta fördrag följs därefter av ett skyddsfördrag, genomvilket man överenskommer att fasthålla vid egendomsfördraget och uttrycker rättsgrunden härtill. Genom det borgerliga föreningsfördraget, ”pactum unionis”, varigenom de enskilda individernas vilja uttryckes i den allmänna viljan, uttryckt i en skyddsmakt, garanteras hållfastheten i de två första fördragen. Denna skyddsmakt uttrycker således den allmänna viljan och är ej beroende av skiftningar bland de enskilda viljorna. Staten är därför mäktigare än alla i den ingående individers enskilda viljor. För att den instans i staten, som skall inneha skyddsmakten, skall ha en verklig makt, fordras ett föreningsfördrag. Underdånighetsfördraget eller ”pactum subjectionis” är ej behövligt utan finns innefattat i föreningsfördraget. Detta överensstämmer också i stort med Fichtes åsikt, då denne ansåg ”Unterwerfungsvertrag” som endast hypotetiskt. Själva överlämnandet från folket till den som skall inneha skyddsmakten sker genom ett överlämningsfördrag. Härigenom blir den som skall inneha makten representant för den allmänna viljan. Villkoren för utövningen av makten regleras i statens grundlagar, statsförfattning eller konstitution. Två parter ingår detta fördrag. Ä ena sidan folket, som förenat sig till en skyddsmakt, å andra sidan den instans i staten, som åtar sig maktens utövning. Utan ömsesidigt bifall kan detta fördrag ej brytas. För att statens mål, ”salus publica”, eller allmänt väl skall kunna nås, erhåller den instans, som skall förestå staten, högsta makten. Denna högsta makt kallas ”majestas” och är summan av alla majestätsrättigheter. I enlighet med Montesquieu indelar även Boethius denna i lagstiftande, utövande och dömande makt. Han framhåller i detta sammanhang även önskvärdheten av att skilja den lag38 Boethius 1782 s 146 ff. 39 Om Fichtes fördragskonstruktion se ovan s 22. 40 Nyblaeus 1875 s 244 ff, Liljekrantz i SBL 5, 1925 s 143 f och Segerstedt 1937 s 223 f, 231 har pekat på olika influenser från Fichte i Boethius filosofi. Den genetiska orienteringen hos Boethius har denne kunnat återfinna både hos moral-sensefilosoferna och hos Fichte. 56
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=