niskorna bildat stater.Detta utvecklas ytterligare i hans senare lärobok. Naturtillståndet är motsatt det borgerliga tillståndet, framhåller Boethius i detta arbete. Endast i det borgerliga tillståndet kan man förvänta säkerhet och rättigheters bibehållande. Den moraliska lagen ålägger människorna att skapa detta rättstillstånd liksom även regeln för yttre rätt kräver det. I likhet med Lindblom och Neikter polemiserar även Boethius mot uppfattningen, att det mänskliga förnuftet skulle vara drivkraften till statsbildningen. Stater bildas mer som en följd av omständigheter och utgör mer ett naturens verk än är en produkt av en av förnuftet uttänkt plan. Människornas behov av yttre säkerhet, dvs allas frihet och säkerhet, tvingar fram statsbildningar. Förnuftet reglerar därefter dessa till ett rättstillstånd genom statsfördraget. TJrsprvinget till detta fördrag står således att finna i vars och ens förnuft.^^ Även för Boethius blir därför staters bildande på sätt och vis en parallell till människans utveckling. Liksom brister och de ökade behoven sätter igång människans tankeverksamhet och skapar de begrepp hon kommer att röra sig med, är det likaledes människans behov av säkerhet och yttre rättstillstånd, som tvingar fram stater.^® Dessa synpunkter återkommer också till vissa delar i olika avhandlingar under Boethius presidium.^”^ Ehuru Boethius var influerad av moral-sensefilosofin när han utreder frågan omorsakerna till statsbildningen möter denna filosofis kontraktskritik inget gensvar i Boethius statsuppfattning. I detta avseende skiljer han sig radikalt från Neikters syn härpå. Också i ett annat avseende företräder Boethius och Neikter skilda uppfattningar. Den senare hade förnekat förnuftets roll i fråga om statsbildningen. Boethius å sin sida betonar starkt, att om drivkraften var att söka i de mänskliga behoven av ett yttre rättstillstånd, ur vilka behov stater växer fram, så reglerar förnuftet detta rättstillstånd genomstatsfördraget. Helt entydig är emellertid ej Boethius syn på dessa frågor i de två olika läroböckerna. I den från år 1782 framhåller han, att så länge människorna levde av jakt och fiske, v'ar deras samhällen ofullkomliga. Då fara hotade, samlades man och valde en anförare. Denna typ av gemensamt stöd var emellertid ovaraktig som samhällsförening betraktad och kunde lätt upplösas. Detsamma gällde om de förbindelser, som kunde finnas mellan enskilda familjer. Då människorna övergick till åkerbruk däremot uppstod äganderätten, som framtvingade varaktigare samhällsförbindelser. Genom äganderätten ökades människornas tillfällen och orsaker att skada varandra. L^r denna äganderätt växte sedan beständigare samhällsinrättningar fram, byggda på överenskommelser. Den gemensamma makten garanterar här den inbördes säkerheten. Den som skall 34 Boethius 1782 s 146 ff. 35 Boethius 1799 s 33 f. 36 För denna utvecklingstanke sc Segcrstedt 1937 s 164 f. 37 Se främst Boethius-Blom, Dissertatio sistens fundamenta imperii a suis initiis illustrata, 1786 §ls3f, §3s6f, Boethius-Gröndahl, De societatibus inacqualibus dissertatio, 1806 s 10. Om Boethius syn se även Segcrstedt 1937 s 168 f, 171 f, 206 ff, 231 f. 55
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=