och visserligen kritiserades själva frågeställningen om sökandet efter en causa impulsiva. Utmärkande för utvecklingen under perioden från mitten av 1700talet till omkring 1780 är likväl en i stort enhetlig uppfattning. Från och med denna senare tidpunkt börjar emellertid nya tendenser att alltmer göra sig gällande. 3. Utvecklingen under 1700-talets tvä sista decennier. Av framställningen har redan framgått, att influenser från Rousseau och Montesquieu började göra sig gällande alltmer under senare hälften av 1700talet. Beträffande den sistnämnde bör framhållas, att inflytandet från denne i den svenska akademiska undervisningen möter tidigare än vad som i regel antagits. R Karlbom, som mest behandlat denna fråga, pekar på influenserna från Montesquieu i det s k skytteanska kollegiet under Lindbloms och Neikters tid på 1780-talet, och han har också gått igenom tidningsannonser och bokauktionskammarens handlingar i Stockholm på 1790-talet för att finna en mätare på i vad mån Montesquieu kunnat spela en roll för de politiskt medvetna och litterata kretsarna i Sverige.^ Om detta kan sägas, att i den mån dessa kretsar hade den minsta anknytning till universiteten och undervisningen där, kunde de knappast undvika, att redan från 1760-talet få en relativt grundlig kännedom om Montesquieus maktfördelningsteorier. Redan i slutet av 1750-talet börjar Montesquieus skrifter citeras i den akademiska undervisningen. I den förbjudna avhandlingen 1758 under Nelanders presidium vid Lunds universitet, De licentia libertati adversa, citeras De I’Esprit des Lois på flera ställen.® I anteckningar efter juristprofessorn Daniel Solanders föreläsningar i Jus publicum particulare säges med direkt hänvisning till Montesquieu, att ”den regering är bäst, som rättar sig efter folkets lynne och landets beskaffenhet”.” I avhandlingar under Ihres presidium på 1760-talet var rnontesquieucitat relativt vanliga® och under 1770-talet börjar de bli allmänt förekommande.® Under århundradets två sista decennier märks denna influens allt tydligare och sätter sin prägel på diskussionen om staten på ett starkare sätt än tidigare. 5 Karlbom 1964 s 80 ff, 130 ff. 6 § 9, 11—13 i denna avhandling, P 107, UUB. I de anmärkningar som utarbetades på kanslerns uppdrag, och vilka även upplästes av prokanslern för det akademiska konsistoriet i Lund och intogs i protokollet, riktas också kritik mot att Montesquieu citeras i en statsvetenskaplig avhandling. Cons. maj. prot. 16.8 1758 s 475, 481, 483, LUA, LUB. Om dessa anmärkningar se ovan s 16 f. 7 Exerpta Ex Praelectionibus . . . Danielis Solander in Jure Publico Particulari, s 40 f, B. 394 f, UUB. 8 Se ovan s 34. 9 Se t ex Sleincour-Livin, De ordine servando in societate civili, 1772, SleincourHöjer, De mutuo formarum regiminis et morum inter se respectu, 1776, vid Äbo universitet Bilmark-Poppius, De usu religionis evangelico-lutheranae politico, 1773 § 8. För en avhandling i Äbo 1764 där Montesquieu citeras se Delblanc 1965 s 109 f. 47
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=