som varit ”causa impulsiva” till staters bildande. Empirismen avlöste de generella förklaringarnas tid.®® Om det således enligt Nehrman är omöjligt att ge ett generellt svar på frågan om vad som varit drivkraften till att stater bildats, finns det endast ett svar, om frågan formuleras ”politiskt”, dvs som en fråga omhur den politiska makten uppkommer i staten. Svaret på den så ställda frågan har dessutom en allmän och generell räckvidd och är tillämpbart på varje enskild stat. Staten och den p)olitiska makten i denna uppkommer alltid genom fördrag. Nehrman varnar här uttry^ckligt för de ytterligheter som kan föranledas av skilda sätt att konstruera statsfördraget. Enligt honom leder Hobbes ettkontraktsteori till att en oinskränkt överhetsmakt uppkommer i staten. Följderna av en sådan ”skadlig suveränitet” har vi sett även i Sverige, framhåller han. I detta sammanhang understryker han även, att det är lättare att införa en dylik skadlig suveränitet än att bli av med den. Hade Karl XII haft en son, förmodar Nehrman, skulle det varit svårt att avskaffa den skadliga suveräniteten. Ä andra sidan varnar han även för en monarkomakisk uppfattning. Visserligen kommer makten från folket, men i och med att detta överlämnat makten och erhållit en överhet att administrera majestätsrättigheterna, kan folket ej kräva tillbaka sin avsagda frihet. I stället bör ett statsfördrag konstrueras så, att de fria människorna först beslutar förena sig i en stat, därefter utser de någon eller några att inneha majestas. I princip är det därvid likgiltigt, huruvida staten konstrueras som en monarki, aristokrati eller demokrati. Härefter fastställes slutligen gränserna för överhetsmakten i staten, varvid ett begränsat, ”limiterat”, välde uppstår. Dessa gränser uttryckes i landets grundlagar. Den som innehar majestas uttrycker allas vilja ”in una voluntate” och dennes uppgift är att tillse, att statsändamålet, ”salus publica”, uppnås. Härtill brukar överheten sin majestas, som är summan av alla de genom fördraget erhållna majestätsrättigheterna.®^ Nehrmans kritik av diskussionen om ”causa impulsiva” återkommer också hos dennes betydelsefulle lärjunge Johan Nelander. Denne efterträdde sin svärfader A Moller som professor i naturrätt vid Lunds universitet 1743. Professuren innehade han till 1782, då han på egen begäran erhöll avsked. Det bör nämnas, att Nelander prästvigdes i början av 1760-talet och utnämndes till prebendekyrkoherde i Stävie och Lackalänga.'^® I nära 40 år beklädde således Nelander professuren i naturrätt vid Lunds universitet. Naturligt nog framträder hans statsuppfattning tydligast i hans fö68 Se vidare nedan. 69 Se avd 1 § 3 ff, avd 2 kap 5 § 1 ff, kap 7 § 1 ff I not 67 anförda handskrifter. 70 För biografiska uppgifter om Johan Nelander (1708—1789) se Weibull-Tegnér 2, 1868 s 220 ff, Carlquist 2:4, 1952 s 349 ff. Det kan också nämnas, att Nelander vid biskopsvalet i Lunds stift 1777 erhöll 45 röster och därvid kom pä femte plats i valet efter C J Benzelius 208 röster, P Munek 185, N Hesslén 173 och O Celsius 71 röster. Celsius utnämndes. Handlingar angående bisgkopsval 1777, F II ac: 1, LDA, LLA. 37
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=