Vid mitten av århundradet börjar likväl en omsvängning inträffa i diskussionen om”causa impulsiva”. 2. Debatten omkring 1750—omkring 1780. Den förste sompå allvar börjar kritisera själva frågeställningen omdrivkraften till statsbildningen är Nehrman-Ehrenstråle, den ledande juristen i Sverige under 1700-talet.®^ I sina föreläsningar över jus publicum®® polemiserar han kraftigt mot ett flertal samtida uppfattningar i denna fråga. Han betonar istället, att någon generell förklaring eller orsak ej kan finnas. Särskilt vänder han sig mot Hobbes, Hertius, Pufendorfs och Thomasius uppfattningar i fråga om att alla stater skulle inrättas av samma orsak och till ett och samma ändamål. Frågan går ej att lösa utifrån ”jus naturae”, då det är en ”quaestio historica”. I själva verket förhåller det sig enligt Nehrman så, att man måste tänka sig ett komplex av orsaker. Frågan om vilka dessa är utgör för honom en historisk fråga, möjlig att besvara endast genom en historisk undersökning från fall till fall.®7 Nehrmans förnekande av möjligheten att på deduktiv väg resonera sig fram till rationella och generella förklaringar till vilken eller vilka orsaker som varit upphovet till staters bildande visar fram mot den kritik, som senare kom att riktas mot behandlingen av denna fråga. Nehrmans undervisning infaller till större delen före år 1750, men hans syn på frågan om”causa impulsiva” initierar och visar frammot den senare kritiken. Även denna senare kritik anser, att man endast genom ett historiskt studium i varje enskilt fall kan fastställa, vad 65 David Nehrman-Ehrenstråle (1695—1769) utnämndes till e o professor vid Lunds univ 1720 och till ordinarie professor i svensk och romersk rätt 1721, vilken professur han innehade till 1753, då han tog avsked. Nehrmans insatser på juridikens olika områden är alltför välkända för att ytterligare behöva understrykas. Här kan endast hänvisas till den efterföljande framställningen samt till den moderna litteraturen om honom. Se utförligast östergren 1900 s 107 ff, Almquist 1946 s 30 ff, 177 ff, Anners 1965 s 131 ff samt Hafström i SvjT 1971 s 89. Om hans kyrkorättsliga åskådning se Kjöllerström 1945 s 320 f, dens., 1955 s 31 f, Normann 1952 s 185, dens., 1954 s 102, dens., 1963 s 14 f, Sandström 1961 passim samt nedan s 203 ff. 66 Nehrmann föreläste häröver åtminstone åren 1727, 1731, 1734, 1735 och 1748. Sandström 1961 s 19 ff, 79, har följt föreläsningskatalogernas uppgifter över Nehrmans undervisning, vilka uppgifter återges här. Nehrmans eget exemplar av Jus publicum finns i J 118, LiSB. Det har tidigare använts av Sandström i dennes otryckta lic avh för att belysa Nehrmans statsuppfattning. Föreliggande undersökning ansluter sig till Sandströms forskningsresultat i denna fråga. 67 Nehrman, Jus publicum, avd 1 kap 1 § 3 ff, J 118, LiSB, Nehrman, Swänska ius publicum, avd 1 kap 1 § 3 ff, Nehrman 26, LUB, Then Swänska Stats Lagfarenheten, Utgifven af David Nehrman, avd 1 kap 1 § 3 ff, SKaSB, Nehrman, Jus publicum, avd 1 kap 1 § 3 ff, P: 1, Tryde kyrkoarkiv, LLA, Anmärkningar öfwer Sw. Ius Public: . . .1740, avd 1 kap 1 § 3 ff, Nehrman 2, LUB, Annotationes circa lus Publicum Regni Svec: . . . David Nehrman, avd 1 kap 1 § 3 ff, B. 765, KB. Det kan nämnas, att i de flesta större offentliga arkiv och i universitetsbiblioteken finns en mängd anteckningar efter Nehrmans föreläsningar över jus publicum. 36
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=