cero, av nyare tiders Grotius, Hobbes, Becmann, Pufendorf och Thomasius. Under anslutning till den gamla traditionen från Aristoteles säges, att den mänskliga naturen är benägen, ”aptus”, till socialitet. Likväl tar avhandlingen avstånd från tanken att människan av naturen kan sägas vara driven till samhällsbildning. Benägenheten till socialitas kan ej vara den enda och uteslutande orsaken. I motsats till vad som visats i dissertationer under Upmarck—Rosenadlers presidiumframhålles i den under Grönvalls, att en bidragande orsak också är människans fördärvade, "corrupta”, natur. Den fördärvade mänskliga naturen förhindrar människorna att leva i status naturalis och tvingar dem in i status civilis. Endast här kan den yttre rättssäkerheten garanteras.^^ Rättssäkerheten kan således finnas endast i ”status civilis”. Denna i sin tur kan bildas endast genom fördrag. Genom överenskommelser förenas mängden av individer till en stat, vars mål är att uppnå det gemensamma bästa. I denna överenskommelse ligger även överlämnandet av imperiumeller av makten i staten. Själva fördraget konstrueras i huvudsaklig överensstämmelse med en tvåkontraktsteori.'^^ Under 1730-talet behandlades dessa problem vid Uppsala universitet utförligt i föreläsningar och dissertationer också av dåvarande adjunkten, sedermera teologie professorn och biskopen Engelbert Halenius. Denne hade 1728 blivit docent och 1730 adjunkt i filosofiska fakulteten. 1737 utnämndes han till e o professor i filosofi för att fyra år senare flytta över till teologiska fakulteten, först som adjunkt och sedan som professor. 1753 utnämndes han till biskop i Skara. I riksdagspolitiken tillhörde han de ledande hattarna.^^ Liksom Grönvall använde också Halenius Omeisius arbete Jurisprudentia naturalis epitome som förlaga vid sina föreläsningar. Frågor rörande statens uppkomst behandlas av Omeisius under titeln De officiis in civitate imp)erantium & parentium.'^^ Filosofiskt sett var Halenius starkt influerad av wolffianismen. I hans föreläsningar åberopas ofta Wolff själv eller honom näi'stående författare som Baumeister och Canz."^^ I statsrättsligt hänseende är han framför allt beroende av Pufendorf. Frågan om staten och den politiska maktens uppkomst i denna indelas av Halenius på sedvanligt sätt i dels frågan om vad somvarit drivkraften till statsbildningen och dels frågan om statsfördragets konstruktion. I nära anslutning till Omeisius kritiserar även Halenius i sina föreläsningar 39 Grönvall-Mellrinj; 1731 tes 4 f s 10 ff. 40 Ibm tes 2, 8. Här hänvisas också till skrifter av Pufendorf. 41 Om Halenius (1700—1767) se Annerstedt 3: 1, 1913 s 167, 185 f, Pleijel i SKH 5, 1935 s 550, Wijkmark 1915 s 13 f, Dellner 1930 s 167 ff, 250 ff, 255 f, Josefson 1937 s 18 ff, Normann 1963 s 35 f samt passim, G Olsson 1963 s 259 samt för hans filosofiska åskådning, i vilken märks starka wolffianska inslag, senast Frängsmyr 1972 s 144 f. Jfr O Jägerskiölds art i SBl. 17, 1967—69 s 771 ff. Föreliggande avhandling visar också det berättigade i Frängsmyrs kritik av denna biografi. Se vidare nedan. 42 Detta arbete ingår i Omeisius Compendium ethieum 1725. Frågan om statsbildningen behandlas s 369 ff. 43 Frängsmyr 1972 s 144 ff. 29
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=