na indelar Calonius dessa i tre klasser, 1) rätt att bestämma religionsutövningen i staten, 2) ”inspectio secularis” över kyrkan och 3) ”jus advocatica”.^® Dessa tre huvudgrupp>er består av en mängd olika specialrättigheter, vars innehåll är detsamma som övriga svenska kollegialister ger uttryck åt.®"^ Utöver av majestätsrättigheterna hör till innehållet i överhetens ”jus circa sacra” även kyrkans öv^erlämnade kollegialrättigheter. Även dessa överensstämmer med den vedertagna uppfattningen, varför en ytterligare genomgång av dem är obehövlig.^® På motsvarande relativt utförliga sätt möter samma syn på innehållet i överhetens ”jus circa sacra” också i Bonsdorffs tryckta kyrkorättsliga arbete.^® Oavsett om man utgick från en mer territorialistiskt präglad eller en uttalat kollegialistisk kyrkorättslig uppfattning om kyrkans förhållande till staten, ledde dessa åskådningar fram till i stort sett samma praktiska bestämning av innehållet i överhetens ”jus circa sacra”. Att så förhåller sig är ej heller överraskande. Den akademiska underxåsningen var också i dessa frågor bunden till de bestämmelser, som fanns i gällande lagstiftning om kyrkoväsendet. Inom ramen för v'ad lagstiftningen stadgade fanns likväl stora möjligheter till variation beträffande motiven bakom och i synen på i vilken egenskap den politiska maktens innehavare i staten utövade kyrkoregementet. I denna avhandling har också den kyrkorättsliga doktrinen och ”de ideologiska överbyggnaderna” stått i centrum. Rörande dessa lämnades ett stort spelrum också inom den akademiska undervisningen i den mån dess praktiska resultat v'ar i överensstämmelse med lagstiftningen. Detta förhållande utmärker också teorierna om innehållet i överhetens befogenheter i kyrkliga angelägenheter. De territorialistiskt influerade utgick från en sekulariserad statsuppfattning och betonade utifrån denna överhetens majestatsrätt ”circa sacra”. Dessa rättigheter var av både ”negativ” och ”positiv” karaktär. Härtill kom, att överheten såsom kristen överhet och medlemav kyrkan hade ett särskilt ansvar för denna, vilket accentuerade de ”positiva” rättigheterna kring denna. Därmed hade man på ett visst sätt infört en ”tvåpersonlära” om överheten, som gjorde det lättare att övergå från den gamla tre56 Calonius, Praelectiones in jurisprudentiam ecclesiasticam, 1784 kap 2 § 5 s 18. B I a, HUB. 57 Till den första gruppen hör rätten att fastställa ”religio dominans” i staten, bevilja religionsfrihet, utöva tillsyn över kyrkans bekännelse, symboliska böcker. Hit hör också ”jus devolutionis”. Till den andra gruppen hör rätten att godkänna kyrkans val av lärare och präster och av dessa kräva edlig bekännelseförpliktelse till landets religion. Ur denna rätt härflyter också avsättningsrätten. I kraft av denna rätt utövar överheten även tillsyn över kyrkotukten och exkommunikationsrätten. Till den tredje gruppen hör rätten att tillse, att kyrkor och skolor byggs, att konsistorier Inrättas, att kyrkans egendomar brukas för avsett ändamål. Ibm § 6 ff s 18 ff. 58 Ibm kap 1 § 12 ff, kap 2 § 1 ff samt passim. Se även ovan s 220 f. 59 Bonsdorff, Conspectus scientiae pastoralis in usum seminarli thetologici, del 2 1811 s 496 ff, 568 ff. 335
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=