hindras i utövningen av sin rätt eller när den missbrukar sin rätt till statens förfång.^'^ Användandet av devolutionsteorin kunde lätt leda tankarna i en mer territorialistisk riktning. Kollegialisterna försökte därför på olika sätt begränsa denna rätt och betona, att även då överheten i kraft av devolutionsrätten utövade kyrkans medelbara kollegialrättigheter, förblev dessa ändå kyrkans rättigheter. Vidare kunde endast en nödfallssituation aktualisera och legitimera denna överhetens majestätsrätt ”circa sacra”, och så snart ”casus necessitatis” upphörde, var det överhetens skyldighet att återlämna utövningen av rättigheterna till kyrkan. I Nelanders undervisning intar devolutionsteorin en starkare ställning än hos de tyska kollegialisterna. Genom den betoning teorin får i hans undervisning närmar han sig också en mer thomasiansk ståndpunkt. Redan i de anteckningar, som bevarats från hans föreläsningar i kyrkorätt 1749, intar devolutionsteorin en framträdande plats, och i de senare föreläsningarna rycks teorin om överhetens ”jus devolutionis” in i centrum alltmer. Canz hade i sin lärobok gjort det förbehållet, att dev'olutionsrätten kunde brukas endast i det fall kyrkan uttryckligen eller antaget samtyckte till att ”jura ecclesiae collegialia” överfördes till öv^erheten.^® von Mosheim inskränkte rätten på så sätt, att denna ej kunde tillämpas i det fall kyrkan hindrades från att utöva sina kollegialrättigheter, utan endast när kyrkan sjäR missbrukade sin rätt och detta kunde skada staten.^" Iriga av dessa inskränkningar finns i Nelanders undervisning. Vad först beträffar Canz åsikt, kan ett kyrkans samtycke enligt Nelander ej komma ifråga. Devolutionsrätten är en majestätsrätt, som tillkommer överheten som sådan och är oberoende av allt samtycke från en annan ”societas” eller ett ”collegium” i staten. Inte heller von Mosheims inskränkning vinner gehör hos Nelander. .\tt överheten kan ingripa i kraft av dev^olutionsrätten även i det fall kyrkan hindras i utövningen av sin kollegialrätt, vilket von Mosheim förnekat, hänger enligt Nelander samman med överhetens rätt och skyldighet att försvara varje ”societas” och dennas rättigheter.38 34 ”Est jus Principis, in casu necessitatis oceupandi quoddam colleg. cujus exercitium alias fuit penes Eccles. Casus neceesitatis est, ubi 1. Ecclesia in exercitio jurium coll. impeditur, 2. ubi jus abutitur”. Adnotationes in Jurisprudentiam Ecciesiasticam universalem. . . 1749, § 914 s 74, LUB. Se även de övriga anteckningarna efter Nelanders föreläsningar i kyrkorätt samt Jus Publicum universale, föreläst af Herr Professor Johan Nelander 1782, sekt 2 s 57 f, J 96, LiSB, Anmärkningar över Reinhardi Jus Naturae 1751, avd 2 sekt 2 s 84, J 114, LiSB. Se även Nelander-ölander, De juribus ecclesiae collegialibus, 1745 § 25, Nelander-Friborg, De libertate ecelesiastica, 1750 § 12 där Canz definition direkt åberopas. Se även Nelander, Academiska Föreläsningar såsom Utkast til et Jus Ecclesiasticum Universale, kap 15 § 59, K 134, UUB. 35 Se härtill Schlaich 1969 s 245 f. 36 Canz, Disciplinac morales omnes, 1739 § 2277. 37 Se ovan s 329. 38 För belägg se ovan not 34. 330
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=