Också rörande kyrkobyggnader och kyrkans egendomar har överheten majestatsrättigheter. Utan överhetens tillstånd får inga kyrkor byggas. Denna rätt bevisas enligt Nehrman av ”principia juris publici”, då också i frågor rörande kyrkors byggande måste råda ordning i ett land.^^ Beträffande kyrkans egendomar, jordar och inkomster framhåller Nehrman, att dessa ”bör oförryckt förbliva vid de usus, som de äro anslagna, antingen det är till kyrkan, eller präster eller kyrkans tjänare”. Besittningen och bruket av kyrkans egendomar tillhör kyrkan själv och inget kyrkogods, som är rätt bekommet, får ”abalieneras’’.^^ överhetens majestätsrätt rörande kyrkans egendomar inskränkes till en inspektionsrätt över att dessa användes i enlighet med sitt ändamål och att dessas användande ej skadar staten.Endast ”högsta nöden” kan legitimera, att kyrkomedel användes till annat ändamål än det är avsett för. Detta fall inträffar endast när en hel provins eller hela landet är i fara. Som ett konkret exempel härpå nämner Nehrman den politiska situationen under Gustav Vasa.^"* Utöver de majestätsrättigheter som behandlats ovan har överheten också som ingående i sitt ”jus majestaticum” högsta inspektionsrätten över kyrkans kyrkotukt, rätt att fastställa kyrkolag och kyrkoordning mfl dylika rättigheter, som gäller kyrkans yttre verksamhet i staten. Dessa rättigheter har redan tidigare behandlats, och något principiellt nytt tillkommer ej i detta sammanhang.15 I Nehrman-Ehrenstråles syn på innehållet i överhetens ”jus circa sacra” och därmed också på kyrkans förhållande till staten började ett kollegialistiskt inslag göra sig gällande också i bestämningen av själva innehållet i rätten. Detta visade sig framför allt i synen på överhetens rättigheter vid prästtillsättningar, där innehållet i rätten bestämdes av både statens och kyrkans rätt. ”Jura majestatica” och kyrkans ”jura collegialia mediata” fastställde, vad som var innehållet i rätten. Därmed övervann Nehrman den av den svenska territorialistiskt influerade riktningen brukliga konstruktionen att skilja mellan överhetens positiva och negativa rättigheter och att accentuera de förra genomatt sammankoppla dessa även med frågan om överhetens kyrkotillhörighet, ehuru den faktiska skillnaden i praktiken ej blev^ så stor. Genom att hävda, att en del av överhetens rätt v'ar helt avhängig kyrkan och dennas beslut började likväl från och med Nehrman gränserna dragas skarpare mellan staten och kyrkan. Hos Nehrman var denna gränsdragning ännu i sitt begynnelseskede och delvis oklar, men den kom snabbt att utvecklas till en konsekvent kollegialistisk uppfatming. Den fullt utbildade kollegialismen möter först i Nelanders akademiska undervisning. Själva innehållet i överhetens befogenheter i kyrkliga angelägen11 De kyrkorättsliga föreläsningarna, kap 8 § 6 samt anmärkningarna till denna §. 12 Ibm § 11. 13 Ibm S 19. 14 Ibm § 18. 15 Se ovan s 218 ff, 278 ff. 325
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=