få utföra vad deras ämbete kräv^er. Prästerna betraktas ur denna synpunkt medelbarligen som statstjänstemän. Det ingår därför i statens rätt att tillse dels att präster tillsättes, dels at dessa håller sig inom ramen för vad ändamålet med deras verksamhet kräver och att de underordnas detta ändamål.®® Även Boethius preciserar således själva innehållet i överhetens eller statsmaktens befogenheter kring religion och kyrka utifrån statsändamålets krav. Utifrån detta bestämmes både de ”negativa” och de ”positiva” rättigheterna, vilka båda grupper begränsas att gälla ”de yttre villkoren” för kyrkan och dennas verksamhet. Beträffande dessa yttre villkor kan staten bruka makt- och tvångsmedel, ett förhållande, som enligt Boethius likväl ej innebär, att individens rätt i stat och kyrka kränkes. Statens krav på yttre rättstillstånd i landet och individens krav på frihet reglerar därför enligt Boethius också statens och kyrkans förhållande till varandra och bestämmer innehållet i statsmaktens rätt i kyrkliga angelägenheter. Kyrkans rätt däremot får ingen betydelse för innehållet i överhetens rätt eller för kyrkans förhållande till staten.^ 2. Kollegialistiskt influerad bestämning av rättens innehåll. Majestäts- och kollegialrättigheter. a. Ansatsen hos Nehrrnan-Ehrenstråle. De som var influerade av kollegialismen både grundläde och avgränsade överhetens ”jus circa sacra” på ett helt aimorlunda sätt än de som influerats av ett i huvudsak territorialistiskt kyrkorättsligt synsätt. Detta fick till dels konsekvenser även för frågan om innehållet i rätten och därmed för kyrkans förhållande till staten. Kollegialismen betonade på ett helt annat sätt kyrkan och dennas självbestämmanderätt. Detta medförde, att skiljelinjerna mellan stat och kyrka drogs allt skarpare. Det moderna kyrka—statproblemet började fixeras. Ehuru de två dominerande kyrkorättsliga synsätten under 1700-talet skilde sig från varandra, kom likväl innehållet i rätten att till stor del sammanfalla hos de båda riktningarnas företrädare i den svenska akademiska undervisningen. Även de svenska kollegialisterna betonade, att överheten hade ”jus circa sacra” såsom ingående i sin majestätsrätt. Härtill kom, att överheten också i vissa fall kunde utöva de kyrkans kollegialrättigheter, som kyrkan själv överlämnat till överheten, överhetens ”jus circa sacra” innefattade därför två olika slags rättigheter, dels överhetens majestätsrättigheter, dels kyrkans överlämna99 Boethius 1799 s 98, 215 ff. 1 Se härtill även Boethius, Utkast till föreläsningar i den naturliga sedoläran, 1782 s 159, Boethius-Muncktell, De tolerantia dissentientium indifferentismo vacua, 1800 s 5 f, Boethius-Eurén, De modo, quo ecclesiae cum republica nexum considerare deceat, commentatio, 1803 passim. Samma syn möter även i Neikters och i Porthans föreläsningar. Se främst Collegium i Statistiquen. Enligt Herr Professoren Neikters Föreläsningar. Ähr 1793, s 19 ff, 100 ff, Westin 173, UUB och Beträffande Porthan Föreläsningar uti theologia natural! hållne af . . . Henrik Gabriel Porthan . . . 1802, Porthan, Opera omnla, 2 1963 s 549 ff. 322
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=