Samma grundsyn återkommer även under århundradets sista decennier i Daniel Boethius under\åsning vid Uppsala unWersitet och framför allt i dennes läroböcker. Detta kom att bli av avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen under 1800-talet i synen på kyrkans förhållande till staten, när detta förhållande sågs utifrån frågan om innehållet i överhetens rätt i kyrkliga angelägenheter. Utförligast behandlar Boethius innehållet i rätten i sin Försök till en lärobok uti naturrätten 1799. Som ovan visats hänför han denna rätt till den ”handhavande makten” i staten. Denna i sin tur indelas i domarmakten, den verkställande makten och den allmänna polis- eller uppsyningsmakten. Den senare innebär statens makt över allt det inom en stats område, varigenom ”ändamålet för en till var mans säkerhet inrättad skyddsmakt kan hindras eller befrämjas”. I denna uppsyningsmakt innefattas även omsorgen ommoralitet och religion i staten.®® I enlighet med definitionen av den allmänna polismaktens ändamål, att ”hindra” och ”befrämja”, bestämmer också Boethius innehållet i överhetens rätt kring religion, kyrka och moralitet i staten ”negativt” och ”positivt”. Statsmakten har en ”negativ” rätt att tillse, att kyrkan ej förorsakar något, som kan vara hinderligt för den yttre rättssäkerheten i staten. Denna ”negativa” rätt innebär också, att överheten ej i vitövningen av sin makt stöter kyrkans medlemmar eller kyrkan själv och ej heller sanktionerar något, som kan vara stridande eller hinderligt för religionens yttre utövning. Detta är den ena, mer ”negativt” bestämda sidan av innehållet i rätten ”circa sacra”. Men staten har också en ”positiv” rätt att befrämja religion och kyrka i staten. Dessa rättigheter sammanhänger med Boethius syn på kyrkans funktion i staten. Som ovan framhållits betraktar han kyrkan som både nyttig och nödvändig för staten i dennas egenskap av ledare till moralitet och religion. Dessa senare anser han vara nödvändiga för statens fortbestånd. Då kyrkan befrämjar dessa, är även den både nyttig och nödvändig. Till ”polismakten” hör att också befrämja allt som är nyttigt för staten, varför denna också har ”piosidva” rättigheter och skyldigheter gentemot kyrkan. Då kyrkan ur denna synpunkt betraktas som ett medel för att staten skall uppnå sitt ändamål, lämnar statsmakten kyrkan sitt beskydd och använder sin makt att befrämja ”de yttre villkoren” för kyrkan och dennas v*erksamhet. Staten styr därför ”de yttre villkoren för kyrkans verklighet”.®® Till statens stödjande verksamhet räknar Boethius först och främst skyldigheten att tillse, att kyrkan får tillgång till ”fredade rumoch samlingsställen för gemensam andakt”. Det åligger således enligt Boethius staten att tillse, att kyrkan erhåller gudstjänstlokaler och att kyrkor byggs och underhålles. Vidare är det statens rätt att ombesörja den yttre ordningen för gudstjänsten. Slutligen har staten skyldighet att skydda lärare och präster och dessas rätt att fredade 96 Se ovan s 272 f. 97 Boethius 1799 s 98, 210 ff. 98 Se ovan s 272 f. 21 — Stat, religion, kyrka 321
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=