som sådan men som särskilt accentueras om den är kristen och kyrkomedlem. Dessa rättigheter innefattas i överhetens strävan att befrämja den rena läran, en rättighet, som stödes med citat från RF 1720 § 1, och också en rättighet att skydda kyrkan mot alla angrepp.^® Av betydelse för att denna bestämning av innehållet i överhetens ”jus circa sacra” så kom att dominera är otvivelaktigt, att även Benzelius i sina inflytelserika läroböcker i stort sett har samma ”katalog” över rättigheterna. Som tidigare framhållits, fasthöll Benzelius vid treståndsläran, en ståndpunkt, som i regel förkastades av dem, som företrädde en mer naturrättsligt orienterad statsuppfattning. Benzelius å sin sida understryker, att både hushållsståndet, läroståndet och överhetsståndet, vilka sammantagna utgör ”tota ecclesiae”, har ansvar för religionen och kyrkan. Vad nu särskilt överhetsståndet, den politiska maktens innehavare, beträffar, begränsar Benzelius dennes rätt att gälla ”externa”. Vad som hör hit ligger under överhetens omvårdnad.®® Som båda tavlornas väktare och som medlem av kyrkan har överheten särskilda uppgifter. Den främsta angelägenheten är att bevara och skydda kyrkan och religionen och tillse, att den ”rätta” religionen sprides. Detta får likväl ej ske med tvångsmedel eller på så sätt, att den enskilde individens samvetsfrihet kränkes. Detta är också orsaken till att överhetens makt begränsas att gälla ”externa”. Som exempel på innehållet i denna rätt ”circa sacra externa” nämner Benzelius öv-erhetens befogenhet att sammankalla koncilier, bygga kyrkor och skolor, fastställa högtids-, bot- och fastedagar, bestämma över vilka ceremonier som skall brukas, utöva sin upj>syningsrätt gentemot prästerna och verkställa den större bannlysningen. I rätten ingår också befogenhet att försvara den allmänna läran och straffa dem som oroar och sprider förvnrring. Allt detta kan överheten ombestyra som kyrkans beskyddare och i egenskap av båda tavlornas väktare.®^ Som redan påpekats bröt man i allmänhet med den av Benzelius företrädda treståndsläran. Detta hindrar likväl inte, att man i regel betraktade överheten som medlem av kyrkan, som en kristen överhet, överheten betraktades dels ”qua summus imp>erans”, varav vissa majestätsrättigheter kring kyrkan följde. 78 Dahlman-Koraen 1738 § 20 f s 26 ff. Se även Dahlman-Schedvin, De erroribus zinzendorffianorum in doctrina morali, 1756 § 8 ff s 18 ff, Dahlman-Kumblin 1758 § 4 s 11 f, Dahlman-Marenius, De magistratus lege loqvente, Cic. de legibus liber III, 1761 §3 s 8. Samma bestämning av innehållet i överhetens ”jus circa sacra” uttryckes även vid Abo universitet under motsvarande tid framför allt i Hassel-Paulinus. De immunitate religionis a coactione, 1734 § 13 s 46 ff, Hassel-Ringh, Theses politicae dc imperio civili, 1741 tes 15 s 6 f, Hassel-Alanus, De discrimine inter ecclesiam et rempublicam, 1741 § 11 ff s 20 ff samt i Scarin- Lithovius, De nexu verae religionis et status civilis, 2, 1738 kap 4 § 1 ff s 35 ff, Scarin-Orraeus, De imperiis limitatis, 1747 § 10 ff s 11 ff, Scarin-Aberg, Circa pietatem philosophicam Hernhutiorum observationes elenchticae nonnullae, 1752 afroism 14 s 12 f. 79 Se ovan s 263 samt Normann 1952 s 53. 80 Benzelius, Repetitio theologica, 1735 s 399. 81 Ibm. 316
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=