överheten som direkt förordnad av Gud. Till tanken på överheten som kristen och kyrkomedlemanknyter man nu också i frågan rörande innehållet i överhetens befogenheter i kyrkliga frågor. Såsom kristen har överheten särskilt ansvar för kyrkan, vilket ansvar i regel sammankopplas med de ”jx>sitiva” majestätsrättighetema. Den territorialistiskt influerade delen av den akademiska undervisningen kom att i huvudsak röra sig inom dessa kategorier, när den behandlade innehållet i överhetens ”jus circa sacra”. Bestämningen av rättens innehåll blev därför även av denna orsak tämligen likartad. Framställningen kan följaktligen bli relativt kortfattad. Tidigare har visats, att i dissertationer under presidiumav Upmarck-Rosenadler under århundradets första decennier grundlädes överhetens ”jus circa sacra” på ett sätt, som starkt påminde om de ledande territorialisterna. Rätten var en del av territorialrätten, och merparten av överhetens befogenheter kring religion och kyrka var en del av dennes majestätsrätt.^^ I dessa dissertationer framhålles, att överhetens rätt är av både ”positiv” och ”negativ” art. ”Negativt” sett innebär rätten en befogenhet att tillse, att staten ej lider någon skada, ”positivt” sett innebär den en befogenhet att stödja och skydda religionen och kyrkan. Den förra rätten motiveras utifrån statsändamålet och ingår i den allmänna uppsyningsrätten, som tillhör all överhet. Den senare rätten är motiverad dels av statsrationella skäl, då religionen har en fundamental betydelse för staten, och dels av det förhållandet, att överheten är kristen och medlemav kyrkan. Den ”negativa” majestätsrätten konkretiseras på så sätt, att överheten säges ha rätt att övervaka kyrkan och dess verksamhet. I denna rätt ingår också en allmän uppsikt över kyrkans medlemmar, att dessa lever lugnt i staten och att oroligheter i religionen ej uppkommer, vilka kan skada statens krav på yttre lugn och säkerhet, överhetens ”positiva” befogenheter utgöres av rätten att bevara religionsenheten i landet och ”renheten i den sanna gudsdyrkan”. Rätten innebär också befogenhet och plikt att hysa omvårdnad om religionen och främja dennas utövning. Skyldigheterna härvidlag kan sammanfattas i överhetens försvarande och befrämjande av kyrkans verksamhet. Som exempel härpå nämnes särskilt överhetens ansvar för att lämpliga lärare och präster tillsättes.®® Att å ena sidan övervaka och å andra sidan skydda kyrkan var enligt dissertationerna under Upmarck-Rosenadlers presidium det huvudsakliga innehållet i överhetens ”jus circa sacra”. Samma synsätt återkommer även i efterträdaren Hermanssons undervisning på 1720-talet. I sina föreläsningar över svenska statsrätten utgår denne från grundlagarnas bestämmelser om kyrkoväsendet. Enligt dessa, framhåller han, måste överheten bekänna sig till landets religion. Dess ”jus circa sacra” innebär rätt och skyldighet att bevara religionens ”enhet 59 Se ovan s 257 f. 60 Upmarck-Wilskman, De habitudine religionis ad societates, 1708 kap 1 § 9 s 22 ff, Upmarck-Planting, De cura magistratus circa sacra, 1708 s 5 ff, 8 ff, Upmarck-Bilmarek. De pravo religionis zelo, 1716 § 8 s 13 f. 312
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=