vetsfrihetsfrågorna gjorde. Man var mer inriktad på statens rätt och dess förhållande till individens än på kyrkans rätt. De svenska kollegialisterna däremot var på ett helt annat sätt medvetna om kyrkans rätt, vilket ställde större krav på precision och utförlighet i frågor som gällde innehållet i överhetens rättigheter i kyrkliga angelägenheter. Kyrkastatfrågan blev för dem mer komplicerad, då de utgick både från statens, individens och kyrkans krav' och rättigheter. Om de, som influerats huvudsakligen av ett territorialistiskt synsätt, nöjde sig med en kort uppräkning av vilka rättigheter överheten hade i kyrkliga angelägenheter, tvingades kollegialisterna däremot med sina annorlunda utgångspunkter att på ett annat sätt systematisera sina framställningar och behandla innehållet i rätten i dess helhet. Häi'vid kom också framställningarna att kräva större utrymme, vilket får sitt synliga nedslag i de stora kyrkorättsliga framställningarna av Nehrman-Ehrenstråle, Nelander, Calonius och Bonsdorff. De två stora kyrkorättsliga grundåskådningarna under 1700-talet avspeglar sig således även i viss mån i bestämningen av rättens innehåll. De två huvudriktningarnas företrädare inom den svenska akademiska undervisningen bör därför behandlas var för sig. Territorialistiskt influerad bestämning av rättens innchäli. ”Negativa” och ”positiva” majestätsrättigheter. De akademiska lärare, som huvudsakligen influerats av en territorialistisk kyrkorättslig grundåskådning, utgick huvudsakligen från statsrätten, när de behandlade frågor rörande kyrkans förhållande till staten. Detta bestämde också innehållet i överhetens rätt. Överhetens ”jus circa sacra” var en del av majestätsrätten, vilken överheten hade som sådan, ”qua talis” eller ”qua summus imperans” och oavsett religionstillhörighet. Denna rätt var en del av den allmänna inspektionsrätt all överhet hade över alla samfund och kollegier i staten. I överensstämmelse med framför allt den ty’ska statsrättsliga doktrinen kallades denna del av majestätsrätten med den latinska termen ”inspectio generalis”.^® Denna allmänna uppsikt medförde rättigheter av både ”negativ” och ”positiv” art. ”Negativt” innebar inspektionsrätten, att överheten hade befogenhet att tillse, att staten ej tillfogades skada genom kyrkans verksamhet eller religionens verkningar i staten, ”positivt” innebar den. att överheten hade befogenhet att skydda den rena läran i staten och tillika rätt att skydda kyrkan från angrepp både utifrån och inifrån. Både tillsyningsmakten och skyddsmakten var statsrationellt motiverade och sågs ur statsnyttosynpunkt. Som tidigare framhållits, var den svenska territorialismen ej renodlad. I olika sammanhang framkom, att man räknade med överheten som en kristen överhet och medlem av kyrkan. Detta våsade sig också i frågan om grundläggningen av överhetens rätt, där man stundom också möter uppfattningen om 1. 58 Se ovan s 252 ff. 311
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=