tialia religionis och accidentialia religionis. Härom kan olika uppfattningar råda, vålket visar distinktionens otillräcklighet."^^ Som ovan visats hade Thomasius tagit avstånd från denna tillämpning av distinktionen interna och externa och istället dragit den principiella gränsen, att det som var determinerat i Guds lag ej kunde ligga under överhetens välde men väl allt övrigt. Denna tanke återfinnes även tidigare hos Grotius och senare hos J H Böhmer och Flörcke."*® Väl kan Nelander instämma i dessas avståndstagande från distinktionen interna och externa men han kan ej ansluta sig till den gränsdragning, som de istället förordat. Även i detta fall är det grundläggande felet enligt Nelander, att man ej klart kan veta, vad som är detenninerat i Guds lag om religionen. En risk föreligger också att överhetens jus circa sacra utsträckes alltför långt med denna gränsdragning, vilken hos Thomasius och framför allt hos Flörcke kommer att inkräkta på kyrkomedlemmarnas samvetsfrihet. På grund härav bör även denna distinktion avvisas enligt Nelander.'*'^ I stället utgår Nelander liksom Nehrman från statens krav, kyrkans rätt och individens samvetsfrihet, när den principiella gränsen för överhetens jus circa sacra skall fastställas. Under anslutning till framför allt Pfaff men även till Övriga kollegialister menar han den rätta utgångspunkten för överhetens befogenheter i kyrkliga angelägenheter vara att uppdela dennes rätt i jura majestatica och jura ecclesiae collegialia mediata. De förra sträcker sig så långt som statens ändamål kräver, de senare är avhängiga kyrkans ändamål och beroende av huruvida kyrkan överlämnat utövningen av sina kollegialrättigheter till överheten. Detta överlämnande är i sin tur beroende av varje kyrkomedlems samvetsfrihet. Till denna samvetsfrihet hör likaledes religionens oförenlighet med tv’ång. Mer komprimerat kan detta uttryckas så, att överhetens jus circa sacra sträcker sig så långt som statens välfärd fordrar och vars och ens samvetsfrihet samt själva kyrkans beskaffenhet tillåter. Inom dessa gi'änser rör sig överhetens rättigheter i kyrkliga angelägenheter. Utifrån dessa principiella utgångspunkter för en avgränsning av överhetens jus circa sacra och därmed för en gränsdragning mellan stat och kyrka kan sedan i varje enskilt fall de praktiska konsekvensei'na härav dragas samt rättens innehåll närmre preciseras.^® ”Si cum aliis alites explicetur haec distinctio ut ad sacra interna non tantum pertineat cultus Dei internus, sed etiam omnia intrinseca et essentialia Religionis, ad e.xterna autem referant e.xtrinseca et accidentialia Religionis; nullus tamen est usus, cum nihilo minus obscuri atque ignoti sacrorum intcrnorum et externorum sint Iimites”. Annotata in Jus Ecclesiasticum universale . . . 1754, § 912 s 208, LUB. Se ovan s 294. ”Observarunt alii, neq. hane propositionem satis esse aceuratam. 1. non enim semper liquidum est, quid Lege Divina Universali circa Religionem determinatum sit. 2. hic justo longius extenditur Jus Principis circa sacra, adeo ut Principi etiam vindicetur jus seu imperium in conscientias membrorum Ecclesiae, prout observavit Nieusfelius, exemplum sumens ex Schismate inter Ecclesiam Orientalem et Occidentalem orto.” Annotata in Jus Ecclesiasticum universale . . . 1754, § 912 s 208 f, LUB. ”Att jura majestatica Principis circa sacra sträcker sig så vida, som Finis Reipublicae 45 46 47 48 307
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=