gången till, att trossatser ej kan ligga under överhetens makt, såvida trons gärningar ej förorsakar staten skada. Att trons innehåll ej kan ligga under en världslig överhets välde sammanhänger också med att religionen överhuvud är oförenlig med tvång. Tvång i religionsfrågor leder endast till skrymteri. överheten har endast att skaffa med det som rör ”tranquillitas publica”.^® Som ovan visats ledde Nehrmans uppfattning om hur statsändamålet skulle uppnås till att överheten sades genom innehavet och bruket av sina jura majestatica garantera statsändamålet. Jura majestatica var oupplösligt förenade med innehavet av all majestas i staten. Utifrån statsändamålets krav hade överheten följaktligen även majestätsrättigheter circa sacra. Dessa hörde till de viktigaste bland majestätsrättigheterna och innefattades i den allmänna inspektionsrätt all överhet hade att intet skadade statens ändamål, ”ne detriment! quid capiat respublica”. Statsändamålets krav blev därmed en principiell gräns för vad som fick undandragas överheten.'^^ Ovan har också visats, att Nehrman företrädde kollegialismens dubbla begrundning av överhetens rätt. Kyrkan hade vissa rättigheter, vars utövning den kunde överlämna till den politiska maktens innehavare. Utövningen av dessa ägde överheten endast såvida dessa kyrkans kollegialrättigheter hade överlämnats. Gränserna härför fixerades i de överenskommelser, som hade träffats mellan överhet och undersåtar, dvs egentligen kyrkans representanter, i landets grundlagar. Därmed fastställer Nehrman den andra princip>en för överhetens befogenheter i kyrkans angelägenheter. Mot statens rätt ställes kyrkans rätt.^^ Därmed blev gränsen för överhetens jus circa sacra en fråga omavvägningen mellan statens, kyrkans och individens rätt och krav. Hur denna principiella avgränsning borde tillämpas i praktiken och vilka praktiska konsekvenser den fick hos Nehrman skail visas nedan i varje enskilt fall. Tydligare än hos Nehrman visar sig denna kollegialismens nya möjlighet till en principiell avgränsning av makten i Johan Nelanders akademiska undervisning. Nelander fördjupar i förhållande till Nehrman reflexionen över detta problemkomplex. Också han varnar för ytterligheterna papo-caesarism och caesareo-papism. På sedvanligt sätt anföres som avskräckande exempel Hobbes och i viss utsträckning Houtuyn.'*^ 39 Ibm § 16—18. 40 Se ovan s 278 ff. 41 Kap 3 § 20—22, kap 5 § 32, kap 7 § 2 i not 38 ovan anförda källor. Se även Nehrman, Jus publicum, avd 1 kap 4 § 36—43, avd 2 kap 7 § 8—17, J 118, LiSB, samt motsvarande ställen i Nehrman, Swänska ius publicum, Nehrman 26, LUB, Anmärkningar öfwer Sw: lus Publ: . . . 1740. Nehrman 2, LUB, Nehrman, Jus publicum, P: 1, Tryde kyrkarkiv, LLA. 42 Adnotationes in Jurisprudentiam Ecclesiasticam Universalem. . . 1749, § 912, LUB, Annotata in Jus ecclesiasticum universale... 1754 § 912, LUB, Annotationes in Jus Ecclesiasticum. . . Johannis Nelander, 1759 § 912, LUB, Praelectiones . . . prof. Nelandri in Daries Jurisprudentiam Ecclesiasticam Universalem... 1770, § 912, 4: o 31, VöSB Quaestiones, distinctiones et definitiones nonnullae Jus Ecclesiasticum Universale concernentes . . . Nelandri . . . annotatae, § 912, B 613 a, KB, Historia juris20 — Stat, religion, kyrka 305
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=