gränsning. För samtliga dem som ovan behandlats gällde vidare, att de i olika hög grad var influerade av ett territorialistiskt präglat kyrkorättsligt tänkande. Ett övervinnande av denna distinktion ifråga om överhetens befogenheter i kyrkliga angelägenheter möter däremot hos dem, som var influerade av ett kollegialistiskt kyrkorättsligt tänkande. Hos dessa får överhetens jus circa sacra en annan principell avgrän.sning. Stat och individ hade ställts mot varandra av dem som var influerade av den kyrkorättsliga territorialismen. Med kollegialisternas allt starkare betonande av kyrkan och dennas rättigheter och kyrkans självbestämmande över dessas utövning, tillfogas ytterligare en utgångspunkt. Till statsändamålets krav, individens samv'etsfrihet och religionens oförenlighet med tvång fogas nu av kollegialistema även kyrkans krav och rättigheter. Inom ramen för de gränser, som uppställes av finis republicae, finis ecclesiae, varje samhälls- och kyrkomedlems libertas conscientiae, i vilken innefattas även tanken på religionens oförenlighet med tvång, rör sig överhetens jus circa sacra. Stat, kyrka och individ blir därmed utgångspunkterna. Den förste, som framför denna principiella avgränsning av rätten i svensk akademisk undervisning är Nehrman-Ehrenstråle. Det bör likväl först betonas, att också kollegialistema utgår från statsuppfattningen och en bestämd uppfattning om statsändamålets krav. Härtill fogas emellertid också en uppfattning om kyrkan och dennas krav^ Ifråga om förhållandet mellan kyrka och stat framhåller också Nehrman, att det gäller att undvika de två ytterligheterna caesareo-papism och papo-caesarism när man söker den principiella avgränsningen för överhetens jus circa sacra. Som exemjsel på det förra nämner även Nehrman särskilt Hobbes. Medelvägen är i stället den bästa. I detta sammanhang tar han även avstånd från distinktionen mellan ecclesia interna och externa, en distinktion, som enligt honom ej duger i detta sammanhang. I denna fråga om överhetens befogenheter i kyrkans angelägenheter medför distinktionen enligt honom endast dispyter omvad som hör till ecclesia interna respektive externa. Den kan även missbrukas på så sätt, att överheten lämnas det som hör till externa och därmed göres endast till exekutor av kyrkans beslut.3® En principiell utgångspunkt kan man däremot enligt Nehrman finna, om man besinnar skillnaden mellan överhetens och lärarnas ämbetsändamål. överheten har omsorg om utvärtes ro och säkerhet. Allt det som oroar statens lugn och säkerhet ligger under överhetens makt, antingen det sker under sken av religion eller något annat. Som en konsekvens av att statsändamålets krav tas som utgångspunkt och detta definieras som yttre ro och säkerhet leder tanke38 Nehrman, Jurisprudentia ecclesiasiica, kap 3 § 15 f, J 137, LiSB, dens., Jurisprudentia Ecclesiastica, kap 3 § 15 f, J 136, LiSB. Se även motsvarande ställe i bevarade anteckningar efter Nehrmans föreläsningar i kyrkorätt i K 131, K 132, W 476 i UUB, Kort Inledning til Jurisprudentiam Ecclesiasticam utgifven af David Nehrman..., GUB, lurisprudentia ecclesiastica. Utgifven af David Nehrman 1740, SKaSB, Jus ecclesiasticum, anmärkningarna, Nehrman 19, LUB, Be 16, VSB, T 162, LiSB. 304
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=