ten för att principiellt avgränsa överhetens makt i kyrkliga angelägenheter. Individen betraktas av Boethius som utgångspunkt för bekännelsen. För individen gäller, att också .sedan hon ingått i samhället har hon kvar sin tankefrihet. I kraft härav har hon samvetsfrihet att inte underkastas något lidande för sin enskilda övertygelses skull. Denna tankefrihet innebär också rätten att meddela sina tankar med andra människor i den mån detta ej hotar den enskildes säkerhet eller det borgerliga samhällets rättstillstånd. Som en fortsättning av denna tankegång finns också hos Boethius uppfattningen om religionens oförenlighet med tvång öv’erhuvud. Inga andra medel får i dessa sammanhang brukas än den inre övertygelsen. Då likväl kyrkan är konstituerad i staten och erkänd av denna och staten styr de yttre villkoren för kyrkan, måste förhållandet regleras på så sätt, att ett nödv^ändigt utrymme lämnas åt vars och ens frihet och så att den individuella friheten ej förminskas. Med detta resonemang blir följaktligen även för Boethius individens samvetsfrihet den andra utgångspunkten i frågan om den rätta avgränsningen av överhetens rätt i kyrkliga angelägenheter. Samhällets krav, indivädens rättigheter och uppfattningen om religionens oförenlighet med tvång bildar också för Boethius gränserna för överhetens makt i denna fråga, överheten styr de ”yttre villkoren för kyrkans verklighet” men kränker därför ej den individuella samvetsfrihetens princip. Vad dessa principiella utgångspunkter fick för praktiska konsekvenser för religioxtsfrihetsfrågan och bekännelseförpliktelsen har redan visats. Konsekvenserna för bestämningen av rättens innehåll skall nedan klarläggas. 2. Statens, kyrkans och individens krav som principiella utgåiigspunkter. Den hittillsvarande framställningen om den principiella avgränsningen av överhetens jus circa sacra, som rör själva grundfrågan om kyrkans förhållande till staten, har visat, att i den mån man i den akademiska undervisningen tog sin utgångspunkt i en bestämd uppfattning om vad staten fordrade, blev statsändamålets krav den ena utgångspunkten för den principiella avgränsningen av överhetens befogenheter i kyrkliga angelägenheter. För att därmed kunna förena den andra utgångspunkten, den individuella samvetsfrihetens princip och den därmed förenade tanken på religionens oförenlighet med tvång, blev det nödvändigt att i en eller annan utformning tillgripa distinktionen mellan interna och externa. .*\ntingen skilde man mellan potestas interna och externa eller regimen internum och externum, eller också applicerades distinktionen på själva gudsdyrkan, var\id man skilde mellan cultus internus och externus. överheten sades i samtliga fall utöva sina majestätsrättigheter endast i fråga om externa men ej interna. Den mer ensidiga utgångspunkten i statsändamålets krav nödvändiggjorde denna distinktion i sökandet efter en principiell av37 Ibm s 47 f, 98 f 210 ff. Se härtill även Boethius, Utkast till föreläsningar i den naturliga sedoläran, 1782 s 154, 159, Boethius-Muncktcll, De tolerantia dissentientium indifferentismo v.tcua, 1800 s 5 f, Boethius-Eurén, De modo, quo ecclesiae cum republica nexum considerare deceat, 1803 s 5. 303
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=