appliceras antingen på själv^a potestas, så att överheten säges ha potestas externa men ej interna, eller på själva gudsdyrkan, tillämpat på det sedvanliga sättet att överheten säges ha jus circa cultus Dei externus men ej över cultus Dei internus.31 Någon gång betonas starkare, att religionen och gudsdyrkan såsom hörande till det interna därmed är förknippad med den individuella samvetsfrihetens princip, varför överheten ej har med den att skaffa. Å andra sidan är kyrkan ett yttre samfund i staten, varför överheten av statsrationella skäl måste ha vissa rättigheter kring densamma.^2 Stundom talas i stället om den yttre och inre bekännelsen, v^arvid confessio externa ligger under överhetens inseende men ej confessio interna.^^ I några dissertationer under Sleincours presidium finns även en viss anknytning till ett kollegialistiskt sätt att avgränsa överhetens jus circa sacra på så sätt, att också kyrkans rätt nämnes, ehuru detta ej får någon avgörande betydelse för själva avgränsningsfrågan.^^ Till denna distinktion kunde slutligen även D Boethius anknyta i sina läroböcker när han behandlar frågan om hur överhetens makt i kyrkliga angelägenheter skulle principiellt avgränsas. Ovan har visats, att Boethius ansåg överhetens jus circa sacra vara ett samhällsintresse av högsta ordningen. Såsom ingående bland majestätsrättigheterna hade överheten både positiva och negativa rättigheter i kyrkliga frågor. I fråga om själva begrundningen av' denna överhetens makt, som ingår i upp.synings- eller polismakten, utgår Boethius först och främst från själva statsuppfattningen och statens krav. Om kyrkan och dennas rättigheter talas ej i detta sammanhang.35 Detta synes skenbart leda till, att överhetens makt i kyrkliga angelägenheter vore obegränsad. Så är likväl ingalunda fallet enligt Boethius. På flera sätt avgränsas denna del av makten. Först och främst har redan genom själva samhällsfördraget och dettas konstruktion utstakats vissa gränser också för överhetens jus circa sacra. Genom samhällsfördraget har överheten fått sin allmänna uppsynings- eller polismakt. Häri inräknas också omsorgen om moraliteten och religionen. Uppsyningsmakten i sin tur indelas i två grupper, bådaderamotiverade av statsrationella skäl. Först och främst har staten negativt sett rätt att hindra för staten skadliga yttringar, för det andra har den positivt rätt att bibehålla och befrämja de yttre villkoren för moralitet och religion. Därmed återkommer också hos Boethius den äldre distinktionen mellan interna och externa. Staten styr de ”yttre villkoren för kyrkans verklighet”. Men Boethius underströk även som ovan visats den enskilde samhällsmedlemmens religiöst-individualistiska frihet. Detta blir nu den andra utgångspunkmlnistrare sacramenta, hac non competit Principi nisi simul sit sacerdos”. Sleincouriana quaedam, s 7 f, X 303 ah, UUB. 31 Sleincour-Nyberg, De cultu Dei publico in vita civili utilissimo, 1773 s 9 f. 32 Sleincour-Rissler, De constitutione et indole partium philosophiae practica 2, 1769 § 12 s 37 ff. 33 Sleincour-Dillner, De cura principis circa custodiam religionis, 1776 § 4 f, s 11 f. 34 Se främst ibm § 2 s 5. 35 Se ovan s 272 f. 36 Boethius, Försök till en lärobok uti naturrätten, 1799 s 215. 302
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=