ofta sin utgångspunkt i dessa ytterlighetsriktningar och avvisar dem för att i stället med anspråk på att gå den rätta medelvägen söka principiellt avgränsa överhetens rätt i kyrkliga angelägenheter. En ytterst viktig distinktion för att avgränsa denna makt och därmed regiera kyrkans förhållande till staten v'^ar även teorin om indelningen av jx)testas ecclesiastica i interna och externa. Enligt denna teori, som dominerade tänkandet under 1600-talet, skulle potestas interna handhavas av prästerna medan externa däremot tillkom den v^ärldsliga överheten. Distinktionen hade framförts av den reformerte teologen i Heidelberg David Pareus och snabbt vunnit insteg bland de lutherska teologerna och juristerna.®’^ Teorin blev snabbt känd i Sverige, där den kom att få stor betydelse för kyrkolagsarbetet under 1600-talet och även spelade en viss roll i frågan om consistorium regni.®® Även flera andra principiella avgränsningar av överhetens jus circa sacra fanns i den samtida kyrkorättsliga litteraturen. Dessa skilda uppfattningar kommer att presenteras i samband med att de möter i det svenska materialet. Här skall endast nämnas ytterligare en avgränsningsteori, grundad i distinktionen mellan interna och externa. Grotius och flera efter honom hade hämtat sin utgångspunkt i uppfattningen om skillnaden mellan den yttre och den inre gudsdyrkan, cultus Dei extemus och internus. överheten ägde i analogi härmed jus circa sacra externa eller cultus Dei extemus men ej interna. Denna teori kom att få en viss betydelse även för den svenska kyrkorättsliga doktrinens utveckling under 1700-talet, vilket skall visas nedan.®® 1. Statens krav och individens rättigheter som principiella utgångspunkter. I några dissertationer under J Upmarck-Rosenadlers presidiumunder 1700talets första decennier möter de två o\'an nämnda ytterligheterna papo-caesarism och caesareo-papism, när avhandlingarna behandlar frågan omvar gränserna skall dragas för överhetens jus circa sacra. I avhandlingarna finns också en anknytning till distinktionen mellan potestas interna och externa, överheten säges ha jus circa .sacra externa, men ej interna, överheten får ej inlåta sig på interna, dvs predikan och sakramentsförvaltning. Dess potestas begränsas till externa. Härmed förknippas även tanken på religionens oförenlighet med allt tvång och våld. Denna tanke utgör därmed också en gmndval för den principiella avgränsningen av överhetens jus circa sacra.^ 97 J Heckel 1938 s 276 ff, M Heckel 1968 s 136 ff, Honecker 1968 s 94, 177. 98 Kjöllerström 1944 s 91 ff, Normann 1948 s 326 ff, Lindegård 1957 s 20 f, 60 f. 99 Om denna tanke hos Grotius se Schlaich 1969 s 297. 1 Upmarck-Wilskman, De habitudine religionis ad societates, 1708 kap 1 § 9 s 19 ff, § 10 s 26, Upmarck-Bilmark, De pravo religionis xelo, 1716 § 4 s 11, § 12 s 18 ff, som jämställer Houtuyn med Hobbes. I Upmarck-Planting, De cura magistratus circa sacra, 1708 s 8 återfinnes även det av Eusebius återgivna uttalandet av Konstantin: ”Vos estis episcopi in ecclesia, ego extra ccclesiam seu templum episcopus a Deo sum constitutus.” Om detta Eusebiuscitat hos Pareus se Kjöllerström 1944 s 91, M Heckel 1968 s 138, Schlaich 1969 s 187 samt ovan. Om hobbesianism i allmänhet se även Upmarck-Norman, De fundamentis imperiorum, 1703 s 5 f. Distinktionen 294
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=