de två stora kyrkorättsliga grundåskådningarna territorialism och kollegialism utslag. Den stats- och kyrkorättsliga doktrinen utvecklades följaktligen också i avgränsningsfrågan i nära anknytning till framför allt den tyska doktrinen. De som var influerade av en territorialistisk grundåskådning ställde stat och individ i centrum. Det blev därför naturligt att söka principiellt bedömma gränserna för överhetens rätt i kyrkliga angelägenheter utifrån å ena sidan statens krav på yttre lugn och säkerhet och å den andra de hänsyn, som måste tagas till den enskilde medborgarens individuella rättigheter. Ur sistnämnda synvinkel spelade uppfattningen om den individuella samvetsfriheten den främsta rollen. Med samvetsfriheten förknippades också uppfattningen om religionens oförenlighet med tvång överhuvud. Statens krav, salus publica, och individens rättighet, libertas conscientiae, ställdes mot varandra i frågan om var gränserna skulle gå för överhetens jus circa sacra. För dem som var influerade av en kollegialistisk grundåskådning tillkom ytterligare en faktor, nämligen kyrkans krav och ändamål, salus ecclesiae. För kollegialisterna kom följaktligen försöken att principiellt avgränsa överhetens jus circa sacra att handla om avvägningen mellan de krav stat, individ och kyrka kunde uppställa. Statsuppfattningen, kyrkouppfattningen och uppfattningen om indivndens rättigheter utgör således för kollegialisterna själva utgångspunkterna. Om de olika awägningsförsöken kan först generellt sägas, att man i allmänhet påpekade, att det gällde att begränsa statens och kyrkans ömsesidiga anspråk och rättigheter på så sätt, att man undvek å ena sidan vad sommed den gängse terminologin kallades caesareo-papism, och å andra sidan papo-caesarism. Dessa termer brukades allmänt i den samtida stats- och kyrkorättsliga doktrinen, ehuru de kunde användas med något skiftande innebörd.®^ Detta kommer också att återspeglas i det svenska materialet. I regel menades dock med caesareo-papism ett statens förtryckande av kyrkan och härskande över dennas inre angelägenheter. Mer konkret framställdes detta sedvanligen som att staten föreskrev läronorm och bekännelse. Beträffande caesareo-papismvar det naturligt att även framhålla, att överhetsmakten överhuvud ingalunda var obegränsad. Den begränsades av samhällsfördragets konstruktion och av landets grundlagar. Detta hade naturligtvis konsekvenser även för frågan om kyrkans förhållande till staten. Begrepf>et pap)o-caesarism användes ofta i en mycket vidsträckt bemärkelse. Vanligtvis inbegreps i detta ett kyrkans lösgörande eller separation från staten eller att kyrkan framställdes som en stat i staten eller rentav som stående över staten, överstatlig. Som exempel härpå nämnes i allmänhet den romersk-katolska kyrkan och som exempel på caesareo-papism i regel Hobbes uppfattning.®® Som nedan skall visas i varje enskilt fall tar de skilda framställningarna 95 Sc härtill M Heckel 1968 s 131, 162, Honccker 1968 s 75, 112, 211, 214, Schlaich 1969 s 38, 45, 134, 141 f. 96 Hobbes, Leviathan sive de materia, forma & potestate civitatis ecclesiasticae et civilis, 1668 s 182. 293
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=