kommer ej överheten lika litet som något jus papale. Alla dessa teorier om begrundningen av jns circa sacra förkastar Nehrman liksom övriga territorialister och kollegialister och fastslår i stället, att all överhet har jus circa sacra såsom ingående bland sina jura majestatica. Denna makt tillkommer all öv^erhet oavsett om denne är medlem av kyrkan eller ej, av samma eller annan religion, kristen eller hednisk.^2 Mycket klart och under av\ isande av äldre också i Sverige kvarlevande teorier inskärper således Nehrman, att all överhet oberoende av konfessions- och kyrkotillhörighet har jus circa sacra. Denna rätt ingår i majestätsrättigheterna. I detta avseende ansluter han sig både till territorialismen och till kollegialismen. Vid sidan av denna begrundning av' överhetens makt i kyrkans angelägenheter finns likväl i Nehrmans undervisning kollegialismens andra begrundningssätt. Såväl i hans föreläsningar över jus publicum som i jurisprudentia ecelesiastica men också i dissertationer ventilerade under hans presidium framföres kollegialismens andra begrundningsmöjlighet. Överheten har vissa rättigheter circa sacra, vars urspnmg är att söka ej i jura majestatica utan hos kyrkan själv. Kyrkan har vissa kollegialrättigheter, t ex att välja präster, rättigheter rörande sin egendom etc., vars utövning kyrkan själv överlämnat åt den världsliga överheten. I Nehrmans kyrkorättsliga föreläsningar heter det, att rätten att tillse att allt ordentligt tillgår i församlingen ursprungligen tillhörde kyrkan, dock under överhetens inseende, men sedan kyrkans medlemmar ej alltid kunnat komma överens, har dessa funnit, att överhetens stadganden ägt mer eftertry'^ck. Nödvändigheten har därför ofta fordrat, att överheten inte endast har inseenderätten utan jämväl utövningsrätten av kyrkans kollegialrättigheter allt efter dessas beskaffenhet. Kyrkan har därför uppdragit åt den världsliga öv’erheten utövningen av de flesta av sina jura collegialia, såvida dessa kunnat överlämnas.Samma dubbla begrundning av överhetens jus circa sacra finns även i anmärkningarna till Jus publicumoch i några dissertationer under hans presidium. 52 Nehrman, Jurisprudentia ecclesiastica, kap 3 § 8 ff, J 137, LiSB. Se härtill även Nehrmans andra egenhändiga manuskript till kyrkorätten i J 136, LiSB samt de tidigare i avhandlingen redovisade anteckningarna över Nehrmans föreläsningar i K 131, K 132, W 476 i UUB, Jurisprudentia ecclesiastica i SKaSB, Be 16 i VSB, T 162 i LiSB, Kort Inledning til Jurisprudentiam Ecclesiasticam i GUB samt diskursen till Jus ecclesiasticum i Nehrman 19, LUB. I den senare stöder sig Nehrman på Pufendorfs De habitu religionis samt J F Buddeus, Institutiones theologiae variis observationibus illustratae, 1727, pars secunda kap 3 sekt 7 § 17 ff, s 585 ff, som i stor utsträckning bygger på dennes De concordia rcligionis christianac statusque civilis, 1717. Om J F Buddeus territorialistiska begrundning av rätten se Honecker 1968 s 190 ff. 53 Nehrman, Jurisprudentia ecclesiastica, kap 3 §§ 12—14. Se härtill ovan s 240. 54 ”Jus vocandi Ministros, är et jus collegiale, som försambl. har sed Ecclesia potest suo juri renunciare et ad Regem differe.” Nehrman, Anmärkningar öfwer Sw: Jus Public; . . . 1740, avd 2 kap 7 § 13 s 423, Nehrman 2, LUB, ”Ecclesiae igitur non 279
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=