ter” folket. Utövningen av dem har dock genom överenskommelser överförts till den som skall inneha majestas i staten, överheten synes därför enligt avhandlingen utöva kyrkans kollegialrättigheter i kraft av själva samhällsfördraget och ej grundat i ett kyrkans eget överlämnande av sina kollegialrättigheter. På samma sätt som överheten utövar jura majestatica utövar den också kyrkans jura collegialia försåvitt de gäller ”externa religio”."*® Också utanför universitetsundervisningen ehuru i nära anknytning till den vid Uppsala universitet framfördes en i huvudsak territorialistiskt präglad syn på begrundningen av överhetens jus circa sacra. Ovan har visats, att lagman König i sitt kyrkorättsliga arbete framhöll att kyrkan var underkastad den världsliga regeringen.^^ Beträffande grundvalen för överhetens omvårdnad om religionen och kyrkan finns hos König en blandning av flera inslag, överheten betraktas dels som en människa, vilken enligt naturens lag är förbunden att rätta sin villfarande nästa, dels som en kristen, vilken enligt Guds ord är anbefalld att älska sin nästa, och dels som överhet, vilken ”åligger att förekomma allt, vad den allmän ron kan vara emot”.'*^ I anknytning till det senaste säges att jus circa sacra är ett av de yppersta regalia majestatis.'*^ Också tanken på överheten som den främste medlemmen i församlingen finns representerad i Königs lärobok.^ König framhåller även, att kyrkan efter sin ”utvärtes anordning och regemente” är överheten underkastad, eftersom hos denne är summa majestas, som inbegriper alla delar som hör till styrelsen av ett borgerligt samhälle, överheten har därför inseende över kyrkan i dennas egenskap av' ett kollegium. Jus circa sacra är därför överhetens rätt såsom dess proprium. I detta sammanhang avvisar König episkopalteorin och vänder på denna teori. Att överheten efter reformationen äger ”jus episcopale” är ett förklenande yttrande omöverheten. Denna äger ej ”jus circa sacra ex jure episcopali”, utan såsom jus proprium. I stället bör episkopalteorins sats om överheten v^ändas tvärt om: ”Episcopos habere jurisdictionemex jure a Principe delegato.” Således är den satsen falsk att ”Princip>em in Republica geminatam agere personam Episcopum & Principem”.'*^ Med de ovan påpekade inslagen av tanken på överheten som en kristen överhet och den främste medlemmen i kyrkan försvagas hos König den territorialistiska inriktningen. Detta understrykes ytterligare av att König avvisar tanken på att hämta modellen för avgörande ”av ecclesiastique saker utav det, vad i den första kyrkan varit brukligt”. Skälet till detta avvisande anföres 40 Ibm § 20 s 32 ff. 41 Se ovan s 199, 249. 42 König, Lärdoms-öfning. Tredje tornen Angående Lagfarenheten i Kyrko-Saker . . . 1746, s 10. 43 Ibm s 11. 44 Ibm s 16. 45 Ibm s 27. 276
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=