gan gällde "qiiaestio politica eller moralis”, dvs när man frågade efter grunden till överhetens och undersåtarnas rättigheter och skyldigheter i staten. Den förra frågan gällde således främst själva motivet till statsbildningen eller sökandet efter en ”causa impulsiva”. Flera olika uppfattningar fanns härom i den samtida statsrättsliga litteraturen. Sökandet efter en causa impulsiva för att människor övergivit naturtillståndet och ingått i stater genom fördrag eller kontrakt gick i huvudsak efter två linjer. Antingen kunde man hävda att en ”impulsus internus” drivit människorna härtill. I detta fall ansåg man att människorna hade en medfödd naturlig instinkt till samhällsbildning. Eller också hävdade man, att en ”impulsus externus” varit den drivande orsaken. I detta fall menade man människan vara i grunden ”asocial”. Endast genom en yttre kraft kunde hon tvingas att bilda stater. Den första linjen företräddes av t ex Huber och Coccejus, som båda hävdade, att det var en medfödd naturlig drift hos människan att träda ur naturtillståndet och ingå i ”status civilis”. Härvid anknöt man medvetet till Aristoteles.^ Bland företrädarna för den andra linjen om en impulsus externus fanns stora variationer i uppfattningarna om vilket eller vilka motiv som varit ”causae impulsivae instituendae civitatis”. Hobbes och efter honom Gundling och Daries hade betonat fruktan som drivkraften.'® Thomasius, J H Böhmer och Heineccius betonade begäret att härska över andra människor som samfundsbildande." Pufendorf åter sökte genom en kombination av teorierna om ”impulsus internus” och ”externus” förklara statens uppkomst. Den första orsaken var enligt honom ”socialitas”, dvs människans naturliga benägenhet till socialitet, den andra ”metus”, fruktan.'^ Vid sidan av dessa olika uppfattningar fanns ytterligare en mängd andra, vilka kommer att presenteras i den följande framställningen i den mån de möter i det svenska materialet. Frågan om vad som varit drivkraften till statsbildningen kom att tilldraga sig ett stort intresse också inom svensk akademisk undervisning under 1700-talet. Betydande utrymme ägnades åt detta problem under hela århundradet. 9U Huber, De jure civitatis libri tres, 1708 bok 1 kap 2 § 1 ff, S Coccejus, Novum systema justitiae naturalis et Romanae, bok 3 § 200. I viss utsträckning anknyter även de, som framför teorin om ”socialitas”, till tanken på en medfödd socialitet. Dessa varnar dock för att förväxla socialitas med societas. Detta gäller t ex Pufendorf, Hertius, Thomasius, J H Böhmer men även senare Montesquieu. Se härtill Gierke 1960 s 100, 290 not 16 f. 10 Hobbes, De cive 1669 kap 1, dens.. Leviathan 1668 kap 13 s 63 ff, Gundling, Jus naturae et gentium, 1736 kap 35, Daries, Institutiones iurisprudentiae universalis, 1745 § 657. För Hobbes se Goldsmith 1966 s 129 ff. 11 Thomasius, Institutionum jurisprudentiae divinae libri tres, 1702 kap 7 § 12, dens., Cautelae circa praecognitia jurisprudentiae ecclesiasticae, 1712 kap 4 § 18, J H Böhmer, introduetio in ius publicum universale, 1710 pars spec bok 1 kap 1 § 3 s 128 ff, Heineccius, Elementa iuris naturae et gentium, 1742 avd 2 kap 6 § 100 ff. 12 Pufendorf, De officio hominis et civis juxta legem naturalem libri duo, 1673 bok 2 kap 5 s 174 ff. Om de olika uppfattningarna av dessa teorier se Gough 1936 s 112 ff, Sabine 1937 s 445 ff, Weis 1956 s 174 ff, Gierke 1958 s 109 ff, dens., 1960 s 300 f. 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=