i flera fall emellertid, att den yttersta orsaken till majestas v'ar Gud. Härmed förknippades tillika tanken på överheten som båda tavlornas väktare och kyrkans beskyddare, vilket fick som konsekvens, att i dissertationerna ofta betonades vikten av att överheten var kristen. Såsom sådan hade den särskilt ansvar för kyrkan. Territorialismen genombröts på delta sätt och blev ej renodlad. Detta hänger också samman med frihetstidens grundlagars stadganden om riksdagens kompetens och ställning i kyrkoväsendet. Riksdagsmännen var förpliktade att befrämja den vedertagna religionsövningen. Att enväldet avlösts av ständerv'äldet behövde därför ej principiellt innebära, att man förkastade den gamla treståndsläran, ehuru teimen ”öv^erhet” passade sämre med det rådande ständeiv^äldet.'^^ Av stor betydelse för dessa tankars fortlevande också inom den akademiska undervisningen är utan tvekan, att dessa ferment av en äldre syn på överheten, som dominerat i Sverige under envåldstiden, återfinnes i Jacob Benzelius på [>rästeståndets uppdrag sammanskrivna och av ständerna som helhet antagna teologiska läroböcker. År 1734 utkom Epitome repetitionis theologicae och påföljande år Repetitio theologica, avsedda att användas som läroböcker vid akademier, gymnasier och skolor.'^’^ I den mer kortfattade Epitome 1734 definieras magistratus civilis såsom ”divinitus institutum”, vilket underbygges med de bibelcitat, som varit allmänt gängse under ortodoxins tid.^* I Epitome återfinnes även synen på överheten som ”custos utriusque tabulae”. Överhetens uppgift är dubbel. Det yttersta ändamålet är ”Gloria Dei”, det mer näraliggande ”pax & tranquillitas externa”."^^ I den mer utförliga Repetitio theologica utvecklas detta närmre. Också i denna lärobok säges överheten vara ”divinitus institutum” eller ”ordinatio di\dna”, antingen immediate av Gud såsom fordom Moses, Josua, Saul och David eller mediate genom val, succession eller ”justa occupatio”.®® Beträffande frågan huruvida omvårdnaden om religionen tillhör överheten bejakas detta. Vad som tillhör ”externa ecclesiae” ligger under överhetens omvårdnad, eftersom denne är båda tavlornas väktare och kyrkans beskyddare. Genom den auktoritativa ställning Benzelius läroböcker fick inomden akademiska undervisningen blev det för den fortsatta utvecklingen av stor betydelse, att synen på öv^erheten som båda tavlornas \'äktare och kyrkans beskyddare understrukits i dessa. Termerna återkommer som nedan skall visas i en mängd 76 Se härtill Normann 1952 s 32 ff. 77 Ibm s 129. 78 ”Quid est magistratus civilis, abstractive considcratus? Resp. Officium civile publicum divinitus institutum, per certas personas administrandum, juxta potestatis concessae mensuram & legum praescriptum, ad Dei gloriam & civium salutem.” Benzclius 1734 art 20 s 134. 79 Ibm s 135. 80 Benzelius 1735 s 397 f. 81 Ibm s 399. Se även s 403. Beträffande avgränsningen och innehållet i överhetens jus circa sacra enligt Benzelius se nedan. 263
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=