under hans presidiumbehandlas denna fråga grundligare. I en, ventilerad 1723, hämtas motiveringen för överhetens jus circa sacra ur själva statsändamålet. Religionen har den största betydelse för statens lyckliga fortbestånd. För att stater skall uppnå sitt ändamål har medborgarna överlämnat makten åt en överhet, vilken ”dirigerar” de enskilda medborgarnas handlingar i enlighet med vad det allmänna bästa kräver. Då nu religionen har en fundamental betydelse för det allmänna bästa, ingår därför också jus circa sacra bland överhetens jura majestatica.^® Också läroståndet står under de härskare, som ”non minus sacra regant, quamprofana”. Som exempel härpå nämnes Gustav Adolfs strävan att inrätta ett consistoriumgenerale, ”cujus officiumesset in ministerium inspicere & negligentes, tam Episcopos quam Pastures, corrigere, in docentiumatqvie discentium studia & labores in scholis inquirere, & quae sunt reliqua”.^^ Med denna utgångspunkt lämnar dissertationen även ett direkt bidrag till den pågående diskussionen under 1720-talet om kyrkostyrelsen. Denna berörde direkt frågan om kyrkans förhållande till staten. Vid 1723 års riksdag hade prästeståndet upptagit självbeteckningen consistorium regni, ett uttryck för de positioner ståndet uppnått vid denna riksdag. Termen var en medveten anknyming till denna terms användning under 1600-talet. Gentemot detta hämtar dissertationen fram uttrycket consistorium generale, som i detta sammanhang ger uttryck åt en territorialistisk uppfattning om begrundningen och utövningen av överhetens jus circa sacra.®® Två år senare ventilerades en dissertation som även den behandlar hithörande problem. Också i denna hämtas utgångspunkten i satsen om religionens fundamentala bety^delse för samhället, varför överheten bland sina majestätsrättigheter inräknar också jus circa sacra. Särskilt åberopas som stöd för denna tes skrifter av Grotius, Amisaeus, Ziegler, Conring, Masius, Pufendorf och Rechenberg men också av teologer som Johann Gerhard.Inte heller den58 Hermansson-Ljungfcit, De florentis reipubllcae signis, 1723 kap 2 § 2 s 29 ff, § 4 s 35 ff. 59 Ibm s 37. Treståndsläran förkastas ej i denna dissertation, vilket annars var brukligt utifrån en naturrättsligt orienterad stats- och kyrkouppfattning. Se även kap 2 § 1 s 28 f, där treståndsläran närmre utredes. 60 För kampen om kyrkostyrelsen på 1720-talet se senast Normann 1952 s 48 ff, Staf 1962 s 26 ff, 32 f. 61 Hermansson-Runberg, De conjunctione principatus et sacerdotii in una persona 2, 1725 sekt 1 § 1 f s 51 ff. Grotius, De imperio summarum potestatum circa sacra comentarius posthumus, 1648, Arnisaeus, De jura majestatis libri tres, 1645 liber 2 kap 6, Ziegler, De juribus majestatis, 1681 passim, Conring, De auctoritate et officio maeiestatis civilis circa sacra, 1673 § 58 (ingår i A Fritsche, Jus ecclesiasticum tripartitum, del 1 1673), Masius, De interesse principium circa religionem evangelicam, 1687 § 44, Rechenberg, Lineamenta philosophia civilis, 1724 del 2 kap 9 § 7. Här har använts den utgåva, som utkom i Norrköping. Se om denna Normann 1952 s 284. En utgåva utkom i Skara 1708 på Jesper Svedbergs föranstaltande. Se härtill Normann 1948 s 85 not 40. Gerhard, Loci theologici § 165. Utkom med sin första upplaga 1610—1622. Här har använts en upplaga tryckt i Tiibingen 1767—76. Om Gerhards Loci se senast Honecker 1968 passim. 259
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=