Ej heller kunde den uppfattninginomepiskopalteorin, sombegrundade överhetens jus circa sacra i tesen att denne skulle vara den främste medlemmen i kyrkan bestå. Uppfattningen om fursten som ”praecipuum membrum ecclesiae” spelade stor roll i episkopalteorin. Som främste medlem i kyrkan hade fursten en speciell rätt inom denna. Denna tes förfäktades såväl av Reinkingk, M Stephani, B Carpzov m fl som av' Johann Gerhard.^^ Även denna teori var väl känd i Sv'erige under 1600-talet.35 Den avvisades av territorialisterna i bestämda ordalag. Utifrån en naturättsligt präglad kyrko- och statsuppfattning ansågs den av dessa strida dels mot uppfattningen av kyrkan som en societas aequalis, bestående av likställda medlemmar, dels mot begrundningen av majestätsrättigheterna i öv'erhetens överhöghet över territoriet.36 I detta sammanhang bör det även obsei^eras, att såväl Thomasius som J H Böhmer samt även senare företrädare för upplysningstidens naturrättsliga statsuppfattning kritiserade Pufendorf, som på ett ställe i sitt arbete De habitu religionis Christiane ad vitam civilem framfört tanken på överheten som praecipuum membrum ecclesiae, ehuru denna tanke, bedömd utifrån Pufendorfs totalåskådning, måste betraktas som ett främmande inslag.3’3' En i viss mån självständig utgestaltning av territorialismens begrundning av överhetens jus circa sacra är den, som framfördes av i synnerhet G G Keuffel i dennes polemik gentemot Pfaffs kollegialistiska uppfattning. Keuffel, från 1739 professor i moral och politik i Helmstädt, hade i sitt kyrkorättsliga huvudarbete i p>olemik mot Pfaff härlett alla överhetens rättigheter circa sacra "’ex sola majestate”. Alla rättigheter i detta avseende var av ett och samma ursprung och borde härledas uteslutande ur majestas.38 Denna Keuffels teori kom att spela en viss roll i den svenska debatten och bör därför uppmärksammas redan här.39 Territorialismen i Thomasius och J H Böhmers utgestaltning vann snabbt insteg i den sv^enska akademiska undervisningen. I icke så få dissertationer under förra hälften av 1700-talet härledes därför överhetens jus circa sacra till övervägande delen ur dennes överhöghet över territoriet och innefattas i den politiska maktens territorialrätt. Gentemot Thomasius och J H Böhmers begrundning 34 Se härtill senast M Heckel 1968 s 133 not 698, Honecker 1968 s 89. 35 Lundin 1944 s 112 f, 117. 36 J H Böhmer, Jus ecclesiasticum protestantium 1, 1738 liber 1 tit 41 § 53 ff s 755 ff, 37 ”Ista omnia cum ad bonum ordinem in Ecclesia faciant, & vero a nemine commodius procurari queant, qvam a summis imperantibus, manifestum est, Pricipes, ut primaria membra Ecclesiae, istarum sibi rerum curam recte vindicare.” Pufendorf 1687 § 45 s 152. Thomasius har observerat denna ”Fremdkörper” hos Pufendorf och tagit avstånd från den. Thomasius, De jure Pricipis circa Adiaphora occasione Ordin. Eccl. Ducat Magdeburg, 1695 § 10, dens, Vindiciae Juris Majestatici circa sacra, 1699, § 55. Samma gäller även J H Böhmer, Jus parochiale, 1738 sekt 1 kap 2 § 48. Om detta inslag hos Pufendorf se Hirsch 1, 1949 s 94, 106 samt Normann 1963 s 11. 38 Keuffel, Elementa jurisprudentiae ecclesiasticae universalis, 1728, liber i kap 5. 39 Se härtill Normann 1963 s 25 samt nedan. I synnerhet i dissertationer under Nelanders presidium behandlas och avvisas denna Keuffels teori. 254
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=