kyrka såsom ”sammansmälta” till en enda societet.l^ Också avvisas av Nelander tanken att kyrkan skulle kunna sägas v'ara en del av staten, ”pars reipublicae”.20 Istället understryker han, att ehuru församlingen eller kyrkan är i staten, och fastän dessa kan v^ara så förenade, att de som är medlemmar i den ena också är medlemmar i den andra av dessa två skilda societeter, så följer härav ej, att de utan åtskillnad kan anses som en enda societet. Ej heller följer härav, att den ena bör anses som en del av den andra och långt mindre, att styressättet i den ena måste vara detsamma som i den andra. Med anspelning på en bild, använd tidigare av Thomasius och J H Böhmer, säges, att lika litet som den förening som är mellan själ och kropp, varigenom blir en enda människa, härav följer, att dessa delar är av samma beskaffenhet eller att den ena är den andras del, lika litet följer, att dessa bör på ett och samma sätt vårdas. Förhållandet mellan stat och kyrka är av samma karaktär.^l Också Daniel Boethius framhåller i sitt arbete Försök till en lärobok uti naturrätten 1799, att kyrkan är en förening omkring en ”föreningspunkt”. Den är ett samfund inom staten som tillkommit utan statsmaktens åtgärd. Staten är ej till omedelbarligen för kyrkans skull, och ej heller kan kyrkan anses vara till för statens skull, ehuru kyrkan likväl är en nödvändig anstalt för ledning till sedlighet och religion. Dessa utgör den inre sinnesförfattning vilken, ehuru den egentligen är den enskilda människans angelägenhet, dock befrämjar statens ändamål.22 Samma tanke uttryckes också klart i dissertationer under Boethius presidium.23 19 ”Utaf thetta kan i anseende ril thet första, som sagdt blifwit, at en Ecclesia, bör uti Statu Civili anses såsom en Societet, slutas, at en Hobbes och andra efter honom, utan skäl påstått, at en Församling uti Statu Civili icke bör anses såsom någan egen Societet, utan såsom så sammansmältad med sjelfwa Staten, at the bägge icke utgöra utan en enda, och at en Församling således uti thetta tilståndet icke heller kan hafwa några egna rättigheter, utan at alla bero uppå sjelfwa Statens godtfinnande.” Ibm kap 13 § 41. 20 Ibm. Nelander avvisar uppfattningen sådan den uttrycktes av Johan Schilter i dennes Instltutiones juris canonici ad ecclesia veteris et hodiernae statum accomodatae, 1728 liber 1 tit 1 § 7. Första upplagan av Schilters verk utkom 1681. 21 Ibm. Framställningen anspelar på Thomasius, Das Recht Evangelischer Fursten in theologischen Streitigkeiten, 1696 th 5 § 8. Detta ställe hos Thomasius återfinnes även hos J H Böhmer i dennes Jus parochiale, 1738 sekt 1 kap 2 § 56 s 29, i vilken paragraf även Schilters åsikt bcmötes. Se ovan not 3. 22 Boethius 1799 s 214. 23 Tydligast i Boethius-Eurén, De modo, quo ecclesiae cum republica nexum considerate deceat, commentatio, 1803 s 4: ’Ts facile intelligit, non esse Rempublicam Ecclesiam finem, verum contra, quam cunque Rempublicam institutam id velie, ut Ecclesia instituatur.” Se även s 6 f: ”Jam itaque, si hac ratione, ut monstravimus, cum moralitate Respublica, patet Ecclesiam per se non ad Reipublicae conservationem, verum ad majora tendere: contra autem Rempublicam, si erimus absolute obligati eidem nosmet associate Ecclesiae institviitonem spectare. Ex his tamen omnibus non consequens est, alteram harum societatum auxilio alterius non indigere. E. contrario facile monstrari potest, quod, ut Respublica Ecclesiam praecedere debet, sic ilia sine hac non facile constabit . . . Non igitur negamus, Reipublicae fulcrum esse Eccle251
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=