turalis” är förbrunden med v^arje människa är livet självt. En människa kan ej bortlämna sitt liv. Rätten till detta är oförytterlig, är med en ”obligatio naturalis” förbunden med själva individen. På samma sätt förhåller det sig med ”libertas” och ”conscientia”. Även dessa rättigheter är med en ”obligatio naturalis” förenade med varje människa. Överfört på kyrkans kollegialrättigheter innebär detta, att rätten att hålla gudstjänst och rätten att antaga läronormoch bekännelse aldrig kan överlämnas. Den förra rättigheten är med en ”obligatio naturalis” förknippad med själva gudsdyrkan, vartill varje människa är förpliktad enligt naturens lag, den senare med en ”obligatio naturalis” för varje kyrkomedlem att leva i överensstämmelse med sin tro.i® I fråga omvilka rättigheter som kan överlämnas utgår således Nelander i sin undervisning från såväl samvetsfrihetens princip som från begreppet ”obligatio naturalis”. Dessa två utgångspunkter anses av honom ej heller strida mot varandra, då även samvetsfriheten är förknippad med en ”obligatio naturalis”. De rättigheter däremot, som inte har detta samband med samvetsfrihetens princip eller med ”obligatio naturalis” kan kyrkan överlämna. Dessa är de s k jura ecclesiae communicabilia, mediata, translativa, medelbara eller överlåtliga. Vilka dessa är enligt Nelander har redan behandlats ovan.20 över dessa medelbara kollegialrättigheter bestämmer nu kyrkan själv, huruvida utövningen skall öv’erlämnas åt någon eller inte. Kyrkan kan ej uingas av någon utomstående i denna fråga. Den enda grundvalen kyrkan härvid skall ta hänsyn till, är ”finis ecclesiae”. Om kyrkans bästa fordrar att den överlämnar utövningen av vissa av sina medelbara kollegialrättigheter t ex åt den världsliga överheten i staten, så bestämmer kyrkan själv formen för överlämnandet, vilket regleras i överlämningsfördraget. Kyrkan förlorar härigenom ej själva kollegialrättigheten som sådan. Den som utövar en kyrkans medelbara kollegialrättighet utövar den endast å kyrkans vägnar.21 I sin stora kyrkorätt från 1780-talet betonar Nelander starkt just den sista synpunkten. När kyrkan överlämnar utövningen av vissa medelbara kollegialrättigheter är det endast fråga om en fö?valtningsrntt under kyrkans inseende och beroende uteslutande på dess samtycke. För att handhava denna förv^altningsrätt och i detta avseende ”representera” kyrkan krävs dennas ”otvivelak19 ”E. etiam jura Ecclesiae collegialia connata, quae exsultant ex obligatione naturali, cui omnia Ecclesiae membra satisfacere debent. E. Gr. jus conventus religionis causa habendi in alios transferri non potest, quippe quod resultat ex obligatione naturali ad cultum Dei, cui a nemine renunciari potest. Item jus determinandi confessionem fidei, sc. typum Doctrinae, in alios transferri nequit. Resultat enim ex obligatione naturali, cui satisfacere omnia Ecclesiae membra tenentur, nimirum ad vivendum ex sua fide, cui nemo renunciare potest.” Annotata in Jus eccleciasticum universale . .. 1754, § 910, s 199, LUB. Se även övriga föreläsningsanteckningar under denna paragraf. 20 Se ovan s 219. 21 Se § 910 och 912 i not 19 ovan anförda exemplar av anteckningar efter Nelanders föreläsningar i kyrkorätt. I dissertationer under Nelanders presidium behandlas detta problem utförligast i Nelander-ölander, De juribus ecclesiae collegialibus, 1745 § 12 ff, § 43. 242
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=