struktion. På ett helt annat sätt än Nehrman betonar han också i detta sammanhang den enskilde individen och dennes samvetsfrihet. Grundprincipen för att avgöra, vilka rättigheter som skall anses vara icke medelbara eller omedelbara hänger enligt Nelander samman med samvetsfrihetens princip, ”libertas conscientiae”. Alla rättigheter, som är så beskaffade, att kyrkan själv kan överlämna dessa utan att samvetsfriheten kränkes, hör till kyrkans överlåtliga rättigheter. De rättigheter däremot, vars bortförlänande skulle kränka samvetsfriheten, räknas till de icke medelbara rättigheterna. Dessa måste nödvändigtvis utövas av kyrkan själv.^® Denna grundprincip blir också avgörande för själva överlämningsrätten, vilken av Nelander betraktas som en självständig kollegialrättighet, en del av kyrkans ”potestas ecclesiastica” eller en effekt av denna, över denna sin överlämningsrätt förfogar kyrkan fritt och utan tvång. I sina föreläsningar i kyrkorätt från 1740-talet och framåt hade Nelander som förlaga Darjes framställning i dennes Institutiones iurisprudentiae universalis. Darjes hade däri bejakat frågan, huruvida även själva överlämnandet skulle betraktas som en kollegialrättighet, ingående i potestas ecclesiastica.^'^ Även Nelander bejakar som nämnt denna fråga. Vad han däremot vänder sig mot hos Darjes är det enligt honom alltför reservationslösa bejakande Darjes gör sig skyldig till. Darjes har inte satt upp några gränser för denna överlämningsrätt. Visserligen kan kyrkan enligt Nelander överlämna utövningen av vissa av sina rättigheter, i de flesta fall till den världsliga överheten, och denna rätt är en del av potestas ecclesiastica, men det finns rättigheter, vilka aldrig kan överlämnas. Dessa är förbundna med en ”obligatio naturalis” och denna ”obligatio” förbjuder överlämnande.i® För att åskådliggöra vad detta begrepp innebär, hämtar Nelander ett exempel från det mänskliga livets område. En rättighet, som med en ”obligatio na16 Adnotationes i Jurisprudentiam Ecciesiasticam Universalem. . . 1749, § 910, LUB, Annotata in Jus ecclesiasticum universale . . . 1754, § 910, Annotationes in Jus Ecciesiasticum. . . Johannis Nelander, 1759 § 910, LUB, Quaestiones, distinctiones et definitiones nonnullae Jus Ecclesiasticum Universale concernentes . . . Nelandri . . . annotata, § 910, B 613 a, KB, Praelectiones . . . prof. Nelandri in Daries Jurisprudentiam Ecciesiasticam Universalem. . . 1770, § 910, 4: o 31, VöSB. 17 ”Quoniam vero quilibet ius suum, nulla facta laesione, in alios potest transfcrre, fieri etiam potest, ut ecclesiae membra iura sua, hactenus detcrminata, certas in personas transferant. Quam ad translationem per naturam etiam sunt obligata.” Daries 1745 § 910 s 518. 18 Själva termen obligatio naturalis var allmänt brukad i naturrättsliga sammanhang Nelander använder den närmast i anslutning till C Wolff i dennes Philosophia practica universalis 1, 1738 del 1 kap 2. Stundom kan Nelander istället använda termen jura eminentia för de rättigheter, vilka aldrig kan fråntagas en människa, t ex samvetsfriheten. Se härtill Nelander, Praelectiones publlcae in Thiimmlngii Institutiones phil. pract. universalis, 1750 del 1 kap 2 § 19, Juridicae, SKaSB, Nelander-Wåhlstedt. De juribus subditorum, 1753 § 8. Respondenten J D Wählstedt (1724—1789) hade inskrivits vid Lunds univ 1745, prvd 1752, kh i Hjortsberga 1775. Om honom se Virdestam 2, 1927 s 311. Termerna obligatio naturalis och jura eminentia motsvarar i stort den av Thomasius använda termen obligatio interna. 16 — Stat, religion, kyrka 241
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=