kyrkan som helhet betraktad kan bestämma, huruvida den vill överlämna utövningen av vissa av sina medelbara kollegialrättigheter. I denna fråga har kyrkan en suverän självbestämmanderätt. Den kan ej heller tvingas härtill. Överlämnandet sker genom det särskilda överlämningsfördraget, vilket i likhet med statsfördraget kan ske antingen uttryckligt eller stillatigande, ”vel expresse vel tacito”. Detta överlämningsfördrag är en del av kyrkans potestas ecclesiastica, en del av dess kollegialrätt.^^ Också för de svenska kollegialisterna blir frågan om överlämnandet av kyrkans kollegialrättigheter en viktig fråga. I synnerhet J Nelander och L P Munthe ägnar i sin undervisning betydande utrymme åt att i detalj utforma själva konstruktionen av denna överlåtelseakt och de faktorer man här måste taga hänsyn till. Nehrman-Ehrenstråle var den förste i Sverige som i kyrkorättsligt hänseende anslöt sig till en kollegialistisk grundåskådning. Ovan har visats vilka rättigheter han räknade till kyrkans medelbara.^^ Det måste likväl konstateras, att Nehrman i sin undervisning ej närmare behandlar frågan om överlämningsfördragets konstruktion. På skilda ställen i sina kyrkorättsliga föreläsningar framhåller Nehrman, att kyrkan har rätt att ”exercera sina jura collegialia” men också rätt att överlämna utövningen av dem. Detta kan ske t ex i konsistorierna, som då till dels utövar vissa kyrkans jura collegialia i kraft av ett överlämnande från kyrkam. Konsistorierna utövar i detta fall den hela kyrkan tillkommande rätten ”consensu ecclesiae”. Eller också uppdrar kyrkan utövningen av vissa kollegialrättigheter åt den världsliga överheten ”såvida de kunnat bortlämnas”. Då överheten utövar dessa kyrkans kollegialrättigheter bör dessa ”supponeras” vara honom ”uppdragen” av ”menigheten”. En del församlingar har överlämnat åt överheten ”hela sitt jus”, andra åter har förbehållit sig något, vilket är i full överensstämmelse med principen att var och en kan ”renunciare juri suo vel qvoad totum, vel qvoad partem”.!^ J Nelander däremot ägnar ett stort intresse åt överlämningsfördragets kon13 Pfaff, Tractat von dem Ursprunge des Klrchen-rechts und dessen wahren Beschaffenheit, 1722 s 334 f, Zech, Meditationes de origine, indole, effectibus atque historia juris reformandi, 1728 del 1 kap 2 § 25, § 28, del 2 kap 1 § 8, Canz, Disciplinae morales omnes, 1739 § 2463, Liberus, Kurtze, doch Griindliche Untersuchung der convential- oder Collegial-Rechten der evangelischen Kirchen und deren Rechtmässigen Verwaltung, 1742, Vorrede § XIV, von Mosheim, Kirchenrecht der Protestanten, 1760 s 492 ff, 564 ff, G L Böhmer, Principia iuris canonici speciatim iuris ecclesiastici publici et privati, 1762 praef. s II, XXI, s 7. Se härtill Schlaich 1969 s 235 ff. 14 Se ovan s 218. 15 Nehrman, Jurisprudentia ecclesiastica, kap 3 § 14, § 18, kap 5 § 32, § 36, J 137, LiSB, dens., Jurisprudentia Ecclesiastica, kap 3 § 14, § 18, kap 5 § 32, § 36, J 136, LiSB. Se motsvarande ställen i anteckningar efter Nehrmans föreläsningar i K 131—132, W 475—476 i UUB, samt i denna avhandling tidigare använda handskrifter i SKaSB, GUB samt Nehrman 19, LUB. I anmärkningarna till de kyrkorättsliga föreläsningarna behandlas denna sak på flera andra ställen. Kap 1 § 3, § 8, kap 2 § 2, kap 3 § 3 f, § 14, kap 5 § 32, Nehrman 19, LUB och W476, UUB. Beträffande konsistorierna bör anmärkas, att dessa av Nehrman ej betraktas renodlat som kyrkans egna organ. 240
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=