turligtvis även av dem, som var influerade av ett i huvudsak territorialistiskt kyrkobegrepp. Ej heller i dessas undervisning framkommer likväl några nya principiella synpunkter, varför det i detta sammanhang räcker att endast peka på de viktigaste bidragen inom den akademiska undervisningen till frågan om kyrkotukten och dess karaktär.^l 6. Frågan om överlämnandet av kyrkans medelbara kollegialrättigheter. Själva kärnpunkten i kollegialismen är dess rättsliga konstruktion av själva överlämnandet av de medelbara kollegialrättigheterna. Dessa medelbara rättigheter, som var av skiftande karaktär, kallades som flera gånger ovan visats ”jura ecclesiae mediata, communicabilia eller translativa”. Vilka dessa var har också visats. Genom denna konstruktion av kyrkans överlämnande av de medelbara kollegialrättigheterna markerade man på ett helt nytt sätt i förhållande till territorialisterna kyrkans självbestämmanderätt över sin egen rättssfär och över de rättigheter man uppfattade som sina egna. Detta markerades även på så sätt, att man strikt skilde kyrkans överlämningsfördrag från statsfördraget, genom vilken den pK>litiska överheten i staten erhöll sin majestätsrätt. På samma sätt överheten i staten erhöll sin majestas av folket genom fördrag, erhöll den genom ett särskilt fördrag från kyrkan en del av sina befogenheter över kyrkoväsendet. Dessa befogenheter reglerades således genom ett särskilt fördrag, slutet mellan kyrkan och överheten. Det var skilt från statsfördraget och kallades kyrkans överlämningsfördrag. Den statsrättsliga fördragskonstruktionen var förebilden för kyrkans överlämningsfördrag. Samtidigt höll man fast vid, vilket åter måste betonas, att dessa två fördrag strikt måste hållas isär. Ansatser till också en kyrklig ”Ubertragungslehre” fanns hos såväl Pufendorf som J HBöhmer.l2 Med Pfaff och de efterföljande kollegialisterna rycks denna teori in i centrum av kyrkorätten och göres till en kärnpunkt i denna. Subjektet i överlämningsfördraget är kyrkan själv. Hela kyrkan, bestående av samtliga medlemmar och indelade i lärare och åhörare, har denna rätt. Kyrkan i dess helhet och i egenskap av en societas är rättssubjekt med rättskapacitet. Endast 11 De viktigaste bidragen härtill lämnas i Dahlman-Koraen, De concordia imperii & sacerdotii in statu civili, 1738 § 12 ff s 14 ff, som framhåller det större bannets karaktär av civilt straff. König, Lärdoms-öfning. Tredje tomen Angående Lagfarenheten i Kyrko-Saker. . . 1746, s 8 ff, 16 ff samt särskilt s 24 ff kritiserar kraftigt tendensen till en hårdare kyrkotukt: ”Äro icke andre orsaker til ogudaktigheter, än kyrkodisciplinens underlåtande?” och framhåller också, att den offentliga syndabekännelse en syndare måste undergå i vissa grova brottmål är ett världsligt straff, som överheten pålägger ”syndaren til nesa, och androm til warnagel.” L J Colling behandlar relativt utförligt stockstraff, pliktpall och kyrkoplikt. Se utförligast Föreläsningar i Lagen. Hållne af Professor Colling, GUB, Jus Publicum Universale & Ecclesiasticum, 1783 kap 5 Jus Ecclesiasticum § 51 ff, B 371 b, KB. 12 Se ovan s 222. 239
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=