kyrkotukt som kyrkan själv utövar är därför att betrakta som konventionella straff, väl förenliga med uppfattningen av kyrkan som en societas aequalis och också väl förenliga med uppfattningen om den individuella samvetsfrihetens princip och en varje människa tillkommande rätt. Kyrkans egen kyrkodisciplin, och hit räknas också exkommunikation, får ej innefatta något annat slags straff eller förbättringsmedel än sådana, som är förenliga med uppfattningen av kyrkan som en societas aequalis. Dessa medel får följaktligen ej röra en människas välfärd varken i anseende till liv, lem och egendom eller i anseende till heder och ära. I samband härmed kritiserar Nelander kyrkoplikten och ifrågasätter starkt, huruvida denna kan anses befriad från allt världsligt straff. Somstöd för denna sin kritik anför han von Mosheims påstående, att det numera lär vara svårt att i fråga om kyrkoplikten skilja denna från uppfattningen av skamstraff och borgerligt straff. Om kyrkotukten ej kan skiljas från missbruk blir den både onyttig och skadlig. Även det tredje större kyrkorättsliga arbetet i samband med den akademiska undervisningen, M Calonius Jurisprudentia Ecclesiastica Svecana 1784, behandlar frågan om kyrkotukten och dennas förhållande till världsligt straff. Även Calonius framhåller, att kyrkodisciplinen är en kyrkans medelbara kollegialrättighet, som framsprungit ur kyrkans krav' på yttre ordning. Beträffande det mindre bannet framhåller han, att detta ”per se” ej har någon ”effectus civilis”, vilket däremot det större bannet har, då det utdömes av världslig domstol. Liksom i Nelanders föreläsningar är följaktligen tankegången även i Calonius, att till kyrkans egen kyrkotukt, som är förenlig med uppfattningen av kyrkan som en societas aequalis, tillkommer (accesserit) de världsliga domstolarnas domar, vilket för med sig, att det större bannet blir ett världsligt straff med ”effectus civilis”.^ Även i frågan om kyrkotukten framkommer de viktigaste principiella synpunkterna i den akademiska undervisning, som meddelades av Nehrman, Nelander och Calonius. Samtliga hade uppenbara svårigheter att förena synen på kyrkan som en societas aequalis med den gällande lagstiftningen och dennas sammanblandning mellan andlig och världslig jurisdiktion. Detta gäller i synnerhet synen på kyrkoplikten och exkommunikation. Även övriga kollegialistiska företrädare behandlade i skiftande utsträckning hithörande problem, utan att likväl tillföra diskussionen några nya argument.Frågan behandlades na8 Nelander, Academiska Föreläsningar såsom Utkast til et Jus Ecclesiasticum Universale, kap 6 § 9, kap 11 § 37, kap 14 § 46 f, kap 15 § 58, K 134, UUB. von Mosheims kritik anföres i dennes Allgemeines Kirchenrecht der Protestanten, 1760 s 396. 9 Calonius, Praelectiones in jurisprudentiam ecclesiasticam, 1784 kap 1 § 12, kap 2 § 7, kap 17 § 1 ff s 595 ff, B I a, HUB. 10Munck, Compendium theologiae theticae, 1760 s 259 f. ”Posteriori /excommunicatio major/ sine consensu ecclesiae & magistratus politici non fieri debet; cum fundetur in jure collegiali totius ecclesiae, & exclusio a societate ecclesiastica involvat etiam exclusionem a societate civili.” Munck, Compendium theologiae biblicae novi testamenti seu dicta novi testamenti classica, 1764 s 583. Se även Bonsdorff, Conspectus scientiae pastoralis in usum seminarii theologici, del 2 1811 s 424 ff, 575 ff. 8 238
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=